Emma Barremyr

Hej ♥

Här kommer fortsättningen på min resa genom ätstörningen. Vill du läsa första delen hittar du den här (<–klick).

Det var nu djävulen började ta över min hjärna. Djävulen, den delen av mig som hela tiden talade om för mig hur dålig, tjock, äcklig och ful jag var. Den som sa åt mig att inte lyssna på vad alla andra sa, den som sa att alla andra lurades. Det var den som ville att jag skulle gå ner ännu mer i vikt.

Jag började äta igen, men samtidigt började jag träna hårdare och allt oftare. Jag tränade mycket i smyg och på så vis lurade jag andra när jag började äta mer. Det var ju inget jag la på mig när jag förbrände mer. Året som följde var det värsta i mitt liv. Jag gick regelbundet hos kurator, dietist och träffade någon psykolog. Jag mådde skit och ville många gånger inte leva längre. På nätterna låg jag ofta vaken, gråtandes, rev och slog mig själv för att få bort smärtan från ångesten. Det var hemskt. Många dagar klarade jag inte av skolan och jag missade mycket. Sorgligt, men sant. Men jag pluggade mycket hemifrån och fixade bra betyg ändå. Jag orkade inte vara bland folk, jag trivdes bäst i min ensamhet. Såklart tog det slut med killen under den här tiden också.

Såhär såg det ut under en lång tid. Jag mådde fruktansvärt dåligt, åt minimalt med mat och tränade mer än någonsin. Min kropp bröts ned och det fanns inte mycket mer än skinn och ben kvar. Självklart reagerade folk i min omgivning, och jag låtsades höra det de sa till mig, sa att jag jobbade för att bli frisk och må bättre, att jag inte tränade så mycket längre och sa att jag åt massa mat. Jag var expert på att luras helt enkelt. Jag gjorde allt för djävulen i min hjärna, det var enklast så.

Vändningen för mig kom på vårterminen i tvåan då jag drabbades av ett magvirus som höll mig sjuk i över en månads tid. Jag fick inte behålla någon näring alls i stort sett under den här perioden och när vågen visade knappt 40 kilo blev jag inlagd på sjukhus med dropp i två omgångar. Jag kunde knappt stå upp för att jag var så svag och det gjorde mig rädd på riktigt. Jag förstod nu att jag var sjuk och att jag kanske skulle dö om jag fortsatte med det jag gjorde. Jag tänkte på livet jag hade framför mig, på min familj och mina vänner och bestämde mig för att försöka bli frisk.

Under våren i tvåan träffade jag även en kille som fick mig att må bättre. Jag kom ut på saker och blev mer social igen. Jag började känna mig mer levande och gjorde många tappra försök att trotsa djävulen i min hjärna. Det var inte lätt. Jag kämpade för att få kontrollen över mig själv och försökte att inte lyssna till de hemska orden som ekade i mitt huvud.

Två bilder på mig sommaren -07, tiden efter jag legat på sjukhus med magvirus och då jag var som smalast. Jag mår dåligt när jag ser dem och ni förstår inte vilket stort steg det är för mig att lägga ut dem här. Jag hoppas att ni förstår hur sjukt det är att se ut såhär och att det är långt ifrån vackert eller sunt att ha så lite fett på kroppen.

Plötsligt fanns det bra dagar ihop med de dåliga och jag kände oftare och oftare att jag ville umgås med kompisar och att jag trivdes bra med det. Jag var skiträdd för mat och för att gå upp i vikt. Därför utsatte jag mig för att äta det jag var rädd för – det onyttiga, och allteftersom sommaren gick och hösten kom började jag må bättre. Det var en lång process och jag var långt ifrån frisk även om jag gjorde ett försök. Jag tränade fortfarande något hemsk mycket i förhållande till hur lite jag åt.

Under hösten fick jag veta att killen jag gått och blivit så kär i hade varit otrogen och levt dubbelliv i en annan stad (där han kom ifrån) ända sedan vi träffades och hela min värld rasade samman igen. När jag äntligen började må lite bättre igen och inte led lika mycket av matångest kom ett stort bakslag.

Jag började må sämre igen och fortsatte att skada min kropp precis som jag gjort tidigare. Att bli bedragen på det sättet gjorde inte det hela bättre precis. Jag kände mig värdelös som människa (även fast det var han som var värdelös som gjort så mot mig) och hösten i trean var en tung höst. Efter några månader när det hela hade lagt sig lite började jag må bättre igen och bestämde mig för att göra ett nytt försök. Jag vågade släppa kontrollen på maten, men inte på träningen. Jag tränade stenhårt och maten (som var alldeles för liten i storlek till hur mycket jag tränade) var belöningen för mitt hårda slit. Om jag tränade tillräckligt hårt kunde jag ”unna” mig att äta. Jag var helt enkelt fast.

Det var då jag bestämde mig för att ge mig av. Jag förstod att så länge jag var kvar i Torsby och vardagen där skulle jag inte klara av att släppa kontrollen på träningen. Jag behövde göra en förändring, uppleva något nytt, komma till en ny miljö och träffa nya människor. Jag förstod att jag var sjuk och ville inget annat än att bli frisk och må bra. Jag klarade bara inte att förändra vardagen där hemma.

Fortsättning föjer…

Kram / Emma.