Publicerat 28 augusti, 2016

Min utmattningsdepression

healthstories, Mental hälsa, Om mig

Hej vänner ♥

Varning för ett långt inlägg! Jag har valt att berätta hela historien från början för att verkligen visa hela perspektivet. Historien är lång, men genom att berätta om mig och mina erfarenheter hoppas jag kunna hjälpa dig i samma situation. Tillsammans är vi starkare och jag vill vara med och bryta tabun kring psykisk ohälsa.

Det har tagit väldigt lång tid, men nu äntligen känner jag mig redo att dela med mig här i bloggen av det jag gått igenom de senaste två åren. Det är ett inlägg som jag har tänkt skriva i evigheter, men ändå har det inte blivit av. Det har helt enkelt varit för svårt och jag har inte orkat dela med mig av det när jag varit mitt uppe i allt det jobbiga.

Med all respekt gentemot mig själv så har jag behövt hålla det privat under tiden som jag jobbat med mig själv, men nu kommer jag att blotta mig helt och hållet! Det känns väldigt skrämmande, men samtidigt så skönt att få prata om det (att prata om det har hela tiden varit min avsikt, men det har inte känts rätt i hjärtat förrän nu). Jag vet att jag har ert stöd, det har jag alltid haft, och jag vet att ni är många som sitter samma sits, för det är ett vanligt problem idag, och därför vill jag prata om det.

Hösten 2014 drabbades jag av en utmattningsdepression och jag var då otroligt nära att tokkrascha in i väggen.

IMG_6379

Det är så svårt att veta vart jag ska börja!

Resan har varit så otroligt lång och jag vill dela med mig av så mycket, men kommer inte kunna få plats med allt i ett och samma inägg. Jag tänker därför att jag börjar med att berätta lite om hur allt gick till när jag blev sjuk, vilka symptom jag hade och vad som helt enkelt hände. Med tiden kommer jag gå djupare in på hur jag tagit mig ur det här, ge er andra i samma situation tips och även prata hur vi kan göra för att förebygga psykisk ohälsa och stress.

Även om jag inte berättat om själva utmattningen tidigare så har jag ändå skrivit mycket om psykisk ohälsa, och allt jag skrivit om har baserats på mina egna erfarenhter. Jag har tidigare berättat och skrivit mycket om mina ätstörningar, men har på senare tid börjat prata mer om stress och delat med mig av dåliga dagar här i bloggen. Jag har skrivit om sömnproblem, att jag gått i terapi, om ångest, oro och pms, nya rutiner, yoga och mindfulness samt utebliven träning när kroppen behövs vila och gett tips mot stress. Har ni läst mellan raderna har ni nog förstått att jag inte mått bra alla dagar, även om det funnits många bra dagar emellanåt.

IMG_2053

Ni som följt mig länge vet vilket liv jag levde tidigare. Jag bodde i Karlstad, utbildade mig, drev eget företag, bloggade tre gånger om dagen (utan någon som helst ersättning), jobbade 60% som personlig assistent i Torsby, pendlade med tåg, bakade, tränade, träffade vänner, var överallt och ingenstans. Jag vilade aldrig utan var i stort sett igång dygnet runt under en väldigt lång tid. Idag får jag ångest bara av att tänka på hur jag levde mitt liv då. Att jag orkade så länge som jag gjorde ändå. Jag vet att det var flera som skrev och påpekade i bloggen att jag skulle vara rädd om mig och inte stressa för mycket – ”jag kunde gå in i väggen” påstod de. ”Tack för omtanken, men det händer inte mig, jag har kontroll” tänkte jag. Men ack så fel jag hade.

Någon gång i samband med att mormor dog vet jag att jag började må dåligt psykiskt igen (hade då mått bra och varit frisk från ätstörningar i några år). Att förlora min älskade mormor var för mig det jobbigaste jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Hon var svårt sjuk under en längre tid och att se någon man älskar så otroligt mycket lida satte sina spår i form av en fruktansvärd inre stress, och det var mycket obehagligt som bubblade upp till ytan under den här perioden. Jag trängde undan stressen genom att arbeta, träna och alltid vara sysselsatt. Och när mormor gick bort gjorde jag likadant för att tränga undan sorgen. I december 2013 sjukskrev jag mig själv en vecka från jobbet för att allt blev så jobbigt, och det är lite komiskt att jag faktiskt där lät så klok och var så medveten om min situation, men ändå inte gjorde något åt den, utan gick tillbaka till samma beteende efter en veckas vila.

IMG_1264

Efter julen 2013 åkte vi iväg på en lång semester i Tanzania och jag fick tid att vila upp mig från jobb ordentligt. När jag kom hem igen i mitten på januari kände jag mig både utvilad och mådde bättre psykiskt. Tre veckors ”vila” räckte då fortfarande för att jag skulle få tillbaka lite ny energi på energikontot. Så jag körde på med mitt race, glad över att ha energin tillbaka!

Våren kom och jag satsade allt mer på mitt egna företag som då gick bättre och bättre samtidigt som jag slet med jobbet i Torsby. Utöver bloggen och jobbet som PT och PT-online började jag också arrangera en träningsresa till Idre och åkte under våren dessutom till Norge några omgångar för att jobba på ett behandlingshem där jag hjälpte en tjej med hennes ätstörningsproblematik. Fantastiskt roligt och lärorikt, men hur fick jag egentligen ihop allt undrar jag såhär i efterhand?

Folk runtomkring mig sa att jag strålade, jag fick beröm för allt slit jag la ner och utåt sett syntes det inte hur trasig min insida började bli vid det här laget. Jag bröt allt oftare ihop och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag undrade vad jag gjorde för fel när jag mådde så dåligt? Jag levde ju min dröm och gjorde det jag älskade, varför var jag så olycklig? Tankar som började stressa mig ännu mer och det blev till slut en ond cirkel!

Min familj och Pelle var oroliga och försökte gång på gång få mig att minska på jobbet. De såg något jag inte såg, men jag vågade fortfarande inte släppa den ekonomiska tryggheten som jobbet i Torsby gav mig. Att vara egen företagare innebär alltid en ekonomisk risk och jag trodde väl helt enkelt inte att jag skulle klara mig utan det jobbet.

IMG_3534

Hösten 2014 var katastrofal! Jag blev sjuk (influensa) och var sedan sjuk i flera månader. Jag drabbades av ångestattacker, grät varje dag, hade svåra sömnproblem, var ofta yr, tappade synen ett antal gånger och var helt utmattad fysiskt trots att jag vilade från träningen ungefär hela hösten. Stressen hade satt sig i hela kroppen och tog all energi, tröttheten var kolossal, jag var ständigt irriterad och hade sällan lust att ens gå upp ur sängen. Livet kändes kasst och meningslöst och helt plötsligt hade jag tecken på depression.

Under hösten var jag på otaliga läkarbesök, men det var inget fel på mig. Ingen frågade hur jag mådde på riktigt, så jag berättade inte heller. Jag tänkte att det faktiskt inte var något som var fel, utan att det bara var att bita ihop. Men innerst inne började jag ändå förstå vad som höll på att hända och första gången jag tappade synen blev jag fruktansvärt rädd. När jag sedan rasade ihop på badrumsgolvet en tisdagsmorgon i början av december innan jag skulle åka till Torsby för att jobba orkade jag knappt resa mig upp igen.

IMG_0711

Jag gick aldrig in i väggen helt och hållet. Jag hade säkert kunnat resa mig upp några gånger till, men då är jag övertygad om att min väg tillbaka hade varit mycket längre än vad den blev. Jag hade nått MIN botten, så där och då insåg jag att stressen till slut hade gjort mig sjuk, att jag var otroligt nära väggen. Det skrämde mig fruktansvärt mycket.

Jag sjukskrev mig själv en vecka, fick kontakt med en läkare som sjukskrev mig ytterligare två veckor och under den perioden sa jag upp mig från jobbet i Torsby från och med årsskiftet. Jag trodde helt ärligt att allt skulle bli bra igen om jag bara släppte det jobbet och all stress med resande och planering det innebar för mig.

Men det hade såklart redan gått för långt. Jag hade redan ”bränt ut” mig. Sömnen var störd, jag var helt utmattad, hade ont i kroppen, ångest och hjärtklappning, led av katastroftankar och hade ett ständigt stresspåslag som liksom förlamade hela mig.

I och med att jag hade sagt upp mig från jobbet i Torsby tyckte jag att jag hade dragit ner på min arbetsbelasning rejält och vägrade därför sjukskrivning eller medicinering som jag blev erbjuden. Dum som jag var tyckte jag inte att jag hade tid att vara sjukskriven från mitt egna företag – det var ju nu jag skulle satsa fullt ut på det. Jag tänkte att terapi och mindre arbetsbelastning skulle hjälpa mig bra. Under våren 2015 började jag därför i KBT-terapi som hjälpte mig att sätta upp rutiner kring arbetet med mitt egna företag. Vi jobbade även med stressreducering, strategier kring sömnproblematiken och katastroftankarna. Jag lärde mig hur stress fungerar i kroppen, fick helt enkelt hjälp att strukturera upp mitt kaotiska liv och började även på en meditationskurs för att lära mig att hantera stress bättre.

Visst blev det lite bättre framåt våren, men trots allt arbete jag gjort med att förändra min livssituation mådde jag fortfarande pissdåligt på insidan. Inte alla dagar såklart, men det var som att en pusselbit saknades i mitt liv, och trots att jag kämpade för att göra livet så bra som möjligt för mig själv bar jag runt på samma inre stress som tidigare.

IMG_0688

Sommaren gick, jag flängde runt som vanligt och försökte hitta på mycket kul när jag väl var ledig, packade och fixade inför flytten och avslutade sedan semestern med 15 dagar på Island – en alldeles underbar semester. Men när jag kom hem var jag helt slut och förstod inte hur jag skulle orka med att börja jobba igen. Trots alla ”yttre förändringar” jag gjort i livet under våren för att försöka förbättra min situation var jag ändå kvar på samma ställe mentalt. Jag fortsatte att bryta ihop gång på gång, och till slut släpade Pelle med mig till läkaren och tvingade mig till sjukskrivning. Han hade fått nog och jag förstår honom. Jag är så tacksam för att han hela tiden funnits vid min sida och stöttat mig i det här, för har inte varit lätt för honom heller.

Jag gick med på att sjukskrivas 50% (vilket varade hela förra hösten), började äta antidepressiva mediciner och fick återigen en samtalskontakt att gå till. Jag förstod inte vad jag skulle kunna göra som jag inte redan gjort, men tänkte väl ändå att jag fick ge det en chans. För att göra något bra av min tid som sjukskriven bokade jag in mig på medicinsk yoga ett par gånger i veckan som jag hade hört skulle vara bra mot depression.

Och vet ni? Det var här mitt liv förändrades. Medicinerna som jag varit så skeptisk mot hjälpte mig att komma upp över ytan igen så att jag faktiskt orkade jobba med problemen. Yogan hjälpte mig att få ny energi och släppa stressen och terapeuten jag fick träffa var helt fantastisk.

DSC_2214

Foto: Caroline Dahlén

Det första min terapeut sa var ”Emma, det finns en anledning till varför du är där du är idag, så vi behöver blicka bakåt i tiden för att förstå vad som fick dig att hamna här”.

Under alla mina år inom psykiatrin har jag aldrig träffat någon som frågat om eller pratat om mitt förflutna. Ingen har någonsin hjälpt mig att titta i mitt bagage och jobbat med psykodynamisk terapi, och därför har jag inte reflekterat i de banorna själv heller. Istället för att försöka förstå ett beteende så har det alltid varit fokus på att förändra ett beroende, och jag har därför alltid levt kvar i ”detta gamla” och hela tiden hittat nya strategier och på så vis kommit runt det verkliga problemet. Inte kunde jag veta att min ätstörningsproblematikIBS:en, utslagen och de plötsliga allergierna och hade ett samband. Att allt detta var bara symtom på ett mycket större problem som jag burit med min från min barndom. Jag hade aldrig tänk på det på det viset. Jag hade en fantastisk uppväxt, kärleksfulla föräldrar och en trygg familj. Hur skulle jag ha kunnat få traumatiskt upplevelser från barndomen?

När vi började gräva i det förflutna kom det fram så otroligt mycket jobbiga saker som jag var tvungen att möta och bearbeta för att kunna gå vidare. Olika beteenden och tankemönster som skapats tidigt i livet och som följt med mig upp i vuxen ålder. Jag har alltid vetat att de funnits där, men jag har aldrig förstått varför. Men nu vet jag.

Det fanns en anledning till prestationsångesten och den inre stressen jag burit med mig hela livet. Såklart att det fanns – och min kropp hade ju så tydligt försökt att visa det, men jag hade inte lyssnat.

Jag tror att det finns en mening med allt och jag behövde nå min botten för att verkligen ta tag i det riktiga problemet. Under året som gått har jag jobbat så otroligt mycket med mig själv och idag känner jag mig som en ny människa. Jag mår bra och har slutat ”sträva tillbaka” till den aktiva människa jag en gång var. Jag har hela tiden fått höra att jag aldrig kommer tillbaka helt efter min utmattning, men det är inte sant. Efter att ha gått in i väggen så vill jag inte tillbaka dit jag var innan – det var ju en livsstil som gjorde mig sjuk, och därför har jag det senaste året kämpat med att hitta en ny livsstil där jag kan leva med så lite stress som möjligt.

En livsstil som får mig att må bra, där tar hand om och alltid prioriterar mig själv och min hälsa.

IMG_3482

Idag är jag medicinfri sedan ett halvår tillbaka. Det var ganska kort tid som jag åt medicin, men när jag väl började jobba med mina grundläggande problem gick det väldigt fort för mig att må bättre. Mindfulness och yoga har ungefär samma effekter som antidepressiv medicin har och därför är det idag mitt nya lyckopiller som jag aldrig kommer sluta att ta!

 

Det sägs att man måste nå en botten innan man kan komma upp på toppen igen! Det är aldrig roligt att vara på botten, men det är viktigt att påminna sig om att det alltid går att komma upp igen ♥ Enbart JAG är ansvarig för mitt mående och det är tack vare mig och för att jag vågade börja jobba med mig själv på det här viset som jag står där jag står idag. Idag är jag så tacksam för allt jag gått igenom. Jag känner en enorm ödmjukhet till livet och har lärt mig så mycket om mig själv.

En depression är fruktansvärt smärtsam och svår att acceptera – det är ju pinsamt att vara drabbad. Men är det något jag också lärt mig så är att jag inte drabbades av psykisk ohälsa och utmattningsdepression för att jag var för svag. Nej jag försökte helt enkelt vara alldeles för stark under en alldeles för lång tid ♥

 

Nu undrar jag:

Hur många känner igen sig i stressen och den psykiska ohälsan stressen innebär?

Dyker det upp några frågor i och med det jag berättar?

Har ni önskemål på om inlägg kring detta ämne?

 

Kram / Emma.

Publicerat 14 maj, 2015

6 ord som beskriver mig!

Allmänt, Om mig

Hej vänner ♥

Både Erika, Jenna och Fanny har publicerat sina. Jag blev därför inspirerad att publicera mina!

6 ord som beskriver mig! Det kan väl vara kul tänkte jag :) De flesta av er är inne här och läser varje dag, visst känns det som ni känner mig? Nu är det ju så att mitt liv och JAG är mycket mer än den här bloggen, men ändå så har ni ju säkert en bild av mig, ellerhur? Så det kan ju vara kul att se om ni har samma uppfattning om mig som jag själv?

Här är jag!

 

Positiv och glad

Jag har alltid varit den som strålar, är glad och ser möjligheter! För det mesta så är jag ju sådär sprudlande och livsglad, men inte alltid. Trots det har jag även i tuffare perioder i livet varit bra på att ”dölja” mitt dåliga mående tack vare mitt leende och positiva inställning till allt (inte för familj och nära vänner dock, som självklart kanske igenom mig). Det har ni säkert märkt här i bloggen också, att även om livet känns tungt ibland (det är jag noga med att visa att det gör här), så försöker jag fokusera på det bra. Det tror jag är en bra sak!

 

Omhändertagande

Att få ta hand om andra människor är något utav det bästa jag vet. Jag vill gärna vara den som bjuder in, fixar och ser till så att alla har det bra. Jag är också den som lyssnar och är bra på att sätta mig in i andras situation. Tycker om att passa upp på andra helt enkelt, och allra helst vid matsituationer!

 

Pedant

Jag är en sån som mår dåligt när jag inte har ordning och reda runtomkring mig. Jag behöver ha det städat och snyggt för att jag ska kunna slappna av och må bra. Ingen jättebra sak egentligen. Det blev ju såklart en krock när jag flyttade ihop med Pelle som inte alls är lika pedant. Detta har gjort att vi fått mötas på halva vägen (jag har fått bli mindre och han lite mer pedant, haha), samtidigt som vi skapat rutiner som funkar för oss båda!

 

Otålig

Är det något jag är dålig på så är det att vänta och därför är inte mitt tålamod det bästa. När jag kommer på något vill jag helst göra det med desamma och ofta gör jag saker snabbt och effektivt. Får jag vänta kan humöret sjunka snabbt, speciellt om jag är hungrig. Haha!

 

Godtrogen

Jag vet inte om jag ska kalla mig godtrogen eller lättlurad, men jag är en sån som tror på det människor säger till mig. No matter waht! Jag vill tro det bästa om människor och att vi vill varandra väl. ”Går ofta på” det försäljare säger till mig och är sååå dålig på att säga nej!

 

Blyg

Precis som både Erika och Jenna är jag väldigt blyg i situationer där jag inte känner mig bekväm, torts att jag egentligen är väldigt social i situationer där jag umgås med människor jag känner och känner mig bekväm med. Jag är inte den som tar för mig i onödan i nya sociala sammanhang, utan står hellre utanför och låter andra ta platsen före mig.

 

DSC_2091

 

Foto: Caroline Dahlén

 

Hur skulle ni beskriva er själva? Eller MIG?

Kommentera gärna :)

 

Kram / Emma.

Publicerat 17 januari, 2013

Min resa genom ätstörningen del 3

Om mig

Hej vänner 

 

Här kommer sista delen av min resa genom ätstörningen. Läs första här <– och andra här <– om du missat dem.

 

Jag tog studenten och bokade sedan en tre månaders resa till Australien, Nya Zeeland och Fiji. Jag lovade mig själv att det skulle bli min tillfriskningsresa. En resa som jag förbjöd allt vad träning och matångest hette. Jag ville inte leva resten av livet på det sättet jag gjort sedan jag börjat gymnasiet. Jag ville njuta av träningen (för innan jag blev sjuk var träning det bästa jag visste, nu var det bara pest och pina, ett ont måste) och även ha träningsfria dagar som jag mådde bra av (nu tränade jag varje dag och kunde inte sluta). Jag ville också njuta av maten som jag åt och för att kunna göra det igen behövde jag ett break. Sagt och gjort. Under hösten jobbade jag stenhårt för att få ihop pengar till resan och efter årsskiftet lämnade jag allt bakom mig och åkte iväg till andra sidan jorden för att bli frisk, och jag lovade mig själv, dyrt och hederligt att inte lyssna på djävulen och dess hemska ord, inte träna och framför allt att våga äta som alla andra. Det var jättejobbigt i början, men något annat hade jag inte räknat med heller.  Men allteftersom tiden gick började jag må riktigt bra och jag vågade till och med stoppa i mig saker som chips, pizza och annat onyttigt som jag inte ätit på flera år. Jag försökte njuta av livet, se hur alla andra gjorde och vad de åt och gjorde likadant.

 

Det var en blek och mager Emma som anlände till Australien, här är två bilder från de första veckorna!
 

Efter tre månader avslutades resan på Fiji. Jag hade lyckats med mina mål och gått upp nästan åtta kilo (fått bröst igen!!!), stålade och var lyckligare än på länge!

 

Efter tre månader på andra sidan jorden kom jag hem med nya erfarenheter, fri från matångest, träningssugen och lyckligare än jag varit på många år. Under resan hade jag läst böcker om självkänsla och självförtroende, jobbat med att lära mig att tycka om mig själv som den jag var, älska min kropp och hitta mig själv. Och visst hade jag kommit en bra bit på vägen, men tre månader är inte tillräckligt lång tid för att bli frisk från en ätstörning hur mycket man än vill det. Jag hade lyckats gå upp nästan 8 kilo under resan och jag kände mig fin. Men det gick ganska snabbt och falla tillbaka in i vardagen där hemma och jag rasade några kilon i vikt igen. Jag visste liksom inte riktigt hur jag skulle bete mig där hemma. Det blev en enorm stress för mig och jag försökte verkligen att inte falla tillbaka, men det var svårt. Även om jag mådde bättre nu än vad jag gjort tidigare längtade jag bort. Att resa hade varit så skönt! Ingen press, ingen träning, ingen ångest, en massa sol, värme, äventyr, nya möten med spännande människor och ett liv i nuet utan planering. Så därför bestämde jag mig för att resa igen och bokade en biljett till Asien under vintern/våren 2010. Jag mådde genast mycket bättre när jag visste att jag hade resan att se fram emot och hösten 2009 gick fort!

 

Resan i Asien var fantastisk. Jag växte i mig själv, blev mer självständig, levde i nuet, klarade mig själv och började älska livet på riktigt. Eftersom jag reste ensam hade jag mycket tid till att fundera och att ”hitta mig själv”. Jag tänkte mycket på hälsa och allt vad det innebar. Jag ville lära mig mer om hälsa och välmående eftersom det är något av det viktigaste för att vi ska må bra och få en långt och friskt liv. Det jag sysslat med under de senaste åren var långt ifrån hälsosamt och när jag kom hem igen ville jag få en nystart. Jag skulle börja ta hand om min kropp på ett bra sätt. Jag ville äta mat som jag tyckte om, som var bra för kroppen och som jag kunde njuta av samtidigt som jag inte ville må dåligt av att ”fuska” och äta onyttigt ibland. Jag kom över citatet ”ingenting är så onyttigt att du aldrig kan äta det, och ingenting är så nyttigt att du alltid kan äta det” och bestämde mig för att börja leva efter det. Jag ville komma igång med träningen igen på en hälsosam nivå och lära mig ta hand om min kropp på ett bra sätt. Att vara underviktig hade jag fått lära mig är lika farlig som att vara överviktig i sjukdomssynpunkt och jag ville fortsätta att kämpa för en stark och frisk kropp när jag kom hem.

 

I Karlstad, 10 mil från min hemort Torsby hade de nyligen startat upp ett tvåårigt Hälsa- och wellnessprogram på universitetet där man blev utbildad hälsocoach/ hälsoakademiker. Jag tyckte att det verkade spännande och passade mig så jag skickade in ansökan när det var dags. Karlstad kändes som lagom långt bort och samtidigt hade några av mina närmaste vänner flyttat dit. Det kändes som en bra nystart för mig.

 

Att komma hem igen var nervöst. Hur skulle det bli den här gången? Var jag tillräckligt stark nu för att kunna stå emot att falla tillbaka? Jag hade mer självförtroende och självkänsla den här gången och en ännu större vilja att klara av det och därför gick det bra. Jag hade en flytt att se fram emot och jag kände att saker och ting hade börjat falla på plats i mitt tidigare så kaotiska inre. Jag hade hittat vem jag var och såg en plan framför mig vad jag ville göra med mitt liv. Det var otroligt lugnande!

 

Under våren träffade jag också Per. Världens finaste och underbaraste på alla sätt! Per var helt enkelt rätt för mig och jag blev kär på stört! Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle hitta någon som matchade mig så bra som han gjorde. Det kändes som jag hittat min själsfrände och livet hade knappast kunnat vara bättre. Jag var lycklig igen!

 

Under sommaren fick jag veta att jag kommit in på Hälsa och wellness och flyttade då ner till Karlstad och påbörjade utbildningen. När hösten kom fick jag även en nystart i träningen. Jag började på ett nytt gym, gick på pass och fick träna i en ny miljö. Jag älskade det och träningsglädjen kom tillbaka. Jag började träna för att jag mådde bra av det och för att det var roligt, inte för att jag ”var tvungen”. Det hade gått 1,5 år sedan jag åkte iväg på första resan och under dessa 1,5 åren hade jag lyckats bli fri från matångesten. Nu kunde jag njuta av att äta både onyttigt och nyttigt igen samtidigt som jag hade tänket ”att ta hand om min kropp”. Jag hade hittat en balans i en hälsosam livsstil där det fanns rum för avvikelser och ”fusk”, både vad det gällde mat och träning.

 

Idag är jag glad att jag aldrig stoppade fingrarna i halsen eller började räkna kalorier. Av någon anledning vara kalorier inget jag tänkte på. Jag fastnade mer i ”nyttighetstänket” och slutade äta allt som var onyttigt. Så att sluta spy och räkna kalorier var aldrig något jag behövde jobba med.

 

Jag hoppas att jag på något vis hjälpa er andra i samma situation genom att berätta det jag genomgått. Det är så fruktansvärt många tjejer som lider av diverse ätstörningar, och kan jag på något vis hjälpa, förebygga eller inspirera till en sundare livsstil än vad en ätstörning innebär vill jag ju såklart göra det. Min tanke var att om jag nu öppnar mig, berättar och visar hur min väg till ett friskt liv såg ut kanske ni får en tanke om hur ni vill att er väg ska se ut och vad som funkar för er. Jag behövde bryta min vardag och komma bort. Det var min räddning. Och det viktigaste av allt var att jag förstod själv att jag var sjuk och ville göra något åt det även om det tog ett tag innan jag kom till insikt med det.

 

Idag är mitt liv helt annorlunda. Jag har flera år varit fri från ångest och ätstörningar. Idag kan jag äta vad jag vill och njuta av träningsfria dagar (ja det sprätter ju i benen såklart eftersom jag tycker träning är så jäkla kul) utan att må dåligt. Jag har hittat mig själv och en fantastiskt fin balans i livet som jag mår bra av. Framförallt så har jag lärt mig att älska mig själv och min kropp. Under hela min sjukdomstid hade jag inte mycket till självkänsla och det är nog den som jag har fått jobbat med allra mest. Att lära mig tycka om mig själv för den jag är. För varför gå ett helt liv och må dåligt hata sig själv när man kan leva ett glädjefyllt liv, älska sig själv och må bra? Ja, den frågan ställde jag mig många gånger innan jag till slut bestämde mig för att börja jobba på det…

 

Mamma var under hela min sjukdomstid ett oerhört stöd på alla sätt och vis och därför vill jag ge henne några rader här. Hon stod ut, lyssnade och tog hand om mig. Mamma har alltid varit min förebild, den som jag sett upp till och som jag vill bli som när jag blir stor. Jag är så oerhört tacksam för att hon alltid fanns där, att hon såg och ville hjälpa. Hon var en stor del i mitt tillfrisknande och fick mig många gånger att må bättre tack vare sin närhet och uppmuntrande. Istället för att fightas med mig fanns hon där, lyssnade och kramade. Jag kommer vara dig evigt tacksam <3

 

Här är en bild på en frisk och sund Emma från sommaren -11. Där var jag sedan ett år tillbaka på min ursprungsvikt starkare och lyckligare än vad jag någonsin varit tidigare, och i en kropp som jag lärt mig älska och ta hand om! 
 
Jag vill nu säja tack till alla er som tagit er tid och läst samt tacka för alla fina kommenaterer ni skrivit till inläggen! Ni är grymma! Och ni tjejer som sitter i samma sits som jag en gång satt i – fortsätt kämpa! Ni kommer lyckas så länge som ni kämpar för det och vill bli friska! Tro mig när jag säger att det inte är värt det, att fortsätta lyssna på ätstörningen alltså. En ätstörning är inget som jag ens önkar min värsta fiende (inte för att jag har några sådana men, hehe) och tillsammans tycker jag att vi ska jobba för att sprida budskapet om hur viktigt det är att våga älska sin egen kropp och inte jämföra sig med någon annan. Och det här med att lägga ut inspirationsbilder på andras kroppar är något jag skarpt kritiserar eftersom jag anser att det sänder fel budskap. Istället för att titta på andra bör vi sträva efter att ha våra egna kroppar i dess bästa form som målbild samtidigt som du lever efter en livsstil som du mår bra av både fysiskt och psykiskt. 
 
DU som läser det här är unik, vacker och helt fantastiskt på just ditt sätt! Och kom ihåg att du duger precis som du är!
 
STOOOOR kram till er / Emma.