Oroa dig inte om oron inte hjälper

    Hej vänner ♥

    Jag tänker mycket på det här med oro och hur det påverkar mig nu när jag är gravid. Jag har upptäckt att med en graviditet kommer också mycket oro, och jag tror att alla ni som varit gravida förstår vad jag menar.

    Vad har ni för relation till oro?  

    Själv har jag länge varit en person som burit runt på mycket oro, och herregud så mycket energi det tar! När jag blev sjuk i utmattningdepression peakade min oro och jag utvecklade katastroftankar som var helt fruktansvärda upplevelser. Jag såg hemska saker hända både mig själv och mina anhöriga.

    Lite bakgrund till katastroftankar: I terapin fick jag mycket hjälp att förstå mina orostankar. Det är ganska vanligt att vi utvecklar oro- och katastroftankar i stressade tillstånd – det är en överlevnadsinstiknt vi har med oss sedan långt tillbaka i tiden. Vi ”söker” automatiskt efter faror när vi blir stressade och behöver då kunna tänka ut strategier och tillvägagångssätt för att hantera dessa faror och överleva. Som när vi blev överfallna av lejon på savannen – det är såna tillstånd vårt stresspåslag är till för att hantera. Idag är det ju annorlunda. Vi är inte hotade av några lejon, men bär ändå jämt och ständigt runt på stress, vilket automatiskt gör att vi söker efter faror (som egentligen inte finns – det är bara vår hjärna som spelar oss ett spratt). Det fanns som ni kanske förstår sällan något belägg för det jag oroade mig för, och därför tog den bara massa onödig energi från mig.

    Att förstå varför oron kommer har hjälpt mig väldigt mycket och katastroftankarna är sedan en bra tid borta. Mindfulness och yoga har lärt mig att hantera och släppa oron och idag har jag faktiskt inga problem med det.

    Mitt mantra för att släppa mina orostanker är och har varit: Oroa dig inte om oron inte hjälper!

    Dessa ord är så sanna och har hjälpt mig att släppa många orostankar de senaste åren! Det finns verkligen ingen mening alls med att gå och oroa sig när oron inte hjälper. Hemska och tråkiga saker kan hända, så är livet och det måste vi tyvärr leva med, men innan de har hänt finns det absolut ingen menig med att lägga energi på att oroa sig för det.

    Vill ge er den påminnelsen ♥

    2dd73a00fea0e1987edd50b3f12c4e34

     

    Oro under graviditeten

    Nu när jag är gravid har jag upptäckt att oron kommit tillbaka en hel del och jag får därför ofta påminna mig om mitt mantra. Det är så mycket som kan gå fel under en graviditet, men om man ska vara realistisk så går ju de flesta graviditeter väldigt bra.

    Det är ju väldigt mycket bättre att jag tänker positivt och intalar mig själv att det ska gå bra än att jag slösar energi på att oroa mig över något som inte hänt än. Jag försöker andas och bara vara med de känslorna ♥

     

    Worrying does not tanke away tomorrow’s troubles, it takes away todays peace

     

    Kram / Emma.

    Enter a title

    En må-bra-stund för mig

    Hej vänner ♥

    Idag har solen äntligen kikat fram efter flera veckors frånvaro. Det känns som om vi varit omgivna av ett totalt mörker de senaste veckorna och tänk vilken energi ljuset sprider – efter lunch gav jag mig ut på en promenad i skogen och kände mig sedan genast mycket piggare än vad jag gjort på länge!

    När jag kom hem igen fyllde jag upp badkaret, satte på lugn musik, kokade te och mixade ihop en bananglass till mellanmål som jag kröp ner i badet med.

    Sen njöt jag bara! Mumsade på den goda glassen, kände det varma vattnet värma min frusna kropp, blundade, andades, vaggades med av den lugna musiken och bara var i stunden där och då ♥

    img_7360

    Glassen mixade jag ihop på 1 frusen banan, 1 färsk dadel och en nypa vaniljpulver. Toppade med nötgranola och fick sedan världens godaste glassbägare till mellis. Mums!

    Teet från Friggs kom i ett pressutskick för ett tag sedan, men det är inte förrän nu som tesuget kommit tillbaka och jag har kunnat testa det. Friggs har under hösten lanserat ett gäng ekologiska örtteer och av alla smaker är äpple, kanel och hibiskus min favorit ♥

    img_7355 img_7357

    Passade också på att lägga en ansiktsmask och skrubba kroppen lite när jag ändå satt i badet! Lite vardagslyx sådär ♥

    Nu ska jag klä på mig och sedan åka till syrran och Martin på middag och ”Bonde söker fru-mys”.

    Ha en fin kväll underbara ni!

     

    Kram / Emma.

    ANTIDEPRESSIV MEDICIN

    img_8786-kopia

    Mina älskade hjärtan ♥

    Ni berör mig så otroligt mycket när ni vågar öppna upp er och dela med er av er psykiska ohälsa! Det är så fint att vi finns här för varandra och vågar prata om jobbiga saker. Livet är inte enkelt, det går upp och ner i en galen bergochdalbana, och det är bara så det är. Livet kan vissa gånger kännas skitkasst, speciellt när vi når en botten, då kan det nästan kännas som att det inte längre finns någon yta att komma upp till. Men det finns det. Det kommer alltid bli bättre än när vi mår som sämst, glöm aldrig det!

    Och det är OKEJ att må dåligt och ha dessa dippar i livet!

    För ett par dagar sedan fick jag en kommentar från Rebecka som berörde mig så mycket att jag brast ut i gråt. Hon delar med sig av en stark berättelse om sitt liv och jag känner igen mig så enormt mycket. Jag känner det hon upplever i hela mig och jag tror även att ni är många andra som varit eller är i liknande situation. Därför vill jag lyfta kommentaren och ge svar på frågorna här i ett inlägg. Min förhoppning är också att ni som har tankar och erfarenheter kring ämnet också vill dela med er av det, eller bara skicka över lite energi och pepp!

    REBECKA:

    Hej Emma! Det var ett tag sen jag var inne på din blogg senast, och jag tillhör den typen av läsare som aldrig lämnar några kommentarer. Men nu kände jag att det var läge. Vill börja med att tacka dig för ditt öppna inlägg om psykisk ohälsa. Jag lider själv av ätstörningar, ångest och depression sedan 8 år tillbaka. Jag erbjöds hjälp i början av min sjukdom, men totalvägrade då jag inte ansåg mig vara sjuk. Kunde inte folk bara hålla käften och sluta lägga sig i mitt liv? Det var dem det var fel på, inte mig. Med tiden insåg jag hur djupt nere jag var. Det var som att vara helt död inombords. Tom och livlös. Som ett skal. Var helt apatisk och allt var bara så meningslöst. Stötte bort alla i min närhet. Men tänkte hela tiden att jag skulle ta mig ur det på egen hand. Förra året hade jag fått nog. Det stod mellan att ta mitt liv eller att söka hjälp. Då jag har dödsångest sedan liten ålder kunde jag inte ta livet av mig. Lite tur i oturen kanske, eller vet inte hur jag ska se på det riktigt. Så förra hösten började jag gå till en psykolog, och öppnade mig för första gången på 8 år. Det var så jävla jobbigt. Men också så jävla skönt att få gråta ut om allt. Precis som du nämnde i ditt inlägg så har jag insett att jag haft en massa ”problem” redan som barn. Jag har liksom aldrig sett det så förut. Jag såg ju tillbaka på min barndom som en bra och lycklig tid. Men att det ändå kunde gå så jävla fel?

    Nu har jag tvingats remitteras vidare till en annan terapeut då det inte finns tillräckligt med resurser för att jag ska få gå kvar. Det har verkligen knäckt mig. De senaste gångerna har medicinering kommit på tal, då jag är så djupt nere i skiten och inte verkar kunna ta mig upp på egen hand. Min nya terapeut (som jag träffat 1 gång hittills bara) tyckte också att jag borde börja. Men jag är så fruktansvärt rädd. Jag tar inte ens en huvudvärkstablett om jag skulle ha ont i huvudet, så att gå på antidepressiva känns så himla jobbigt. Tänk om det förstör balansen i hjärnan? Vad är de långsiktiga bieffekterna? Ingen vet ju riktigt. Tänk om hjärnan vänjer sig vid att få hjälp av mediciner, och då slutar fungerar som det är tänkt. Och så är man fast i medicinering för resten av livet? Jag är så rädd och orolig för det här med medicinering. Vilken medicin åt du? Upplevde du några bieffekter vid ingång och när du trappade ut? Hur hög dos åt du? Behövde du höja den något under tiden du åt den? Hur länge åt du den? Och märker du någon skillnad idag när du har slutat med den? Förlåt för så många frågor, och förlåt för att den här kommentaren blev så lång. Har inte någon jag kan prata med om detta… Vill du göra ett inlägg om det här så vore det otroligt uppskattat från min sida.

    P.S. Vet någon (ex. Emma eller någon annan läsare) om hur man kan engagera sig i frågor om psykisk ohälsa? Mår jävligt dåligt själv, men känner också att jag skulle vilja hjälpa andra och lyfta fram den här frågan. Kanske till och med jobba med den i framtiden. Vet inte riktigt på vilket sätt eller hur man kan hjälpa till. Alla tips mottages tacksamt!

    Kram

     

    EMMA:

    Först och främst – så fint att du äntligen har accepterat din sjukdom, tagit hjälp och börjat jobba med problemen på allvar för att ge dig själv livet tillbaka. Du är så stark som gör det. Att ta sig ut en ätstörning på egen hand är inget jag rekommenderar. Det skitviktigt att ha ett stöd, prata om det vi går igenom och ha någon att bolla med. Det finns alltid en anledning till varför vi blir sjuka i ätstörningar och det är jätteviktigt att jobba med den orsaken för att kunna gå vidare i livet och må bra.

    Sen tycker jag att det är fruktansvärt att du inte får gå kvar hos din psykolog som du gjort så stora framsteg med. Det finns många brister inom psykvården idag, och begränsade resurser är tyvärr en av dem. Funkar det inte med den du har nu – kräv att få komma till någon annan. Det ska du ha rätt till.

    Angående medicinering så tänkte jag precis som dig. Jag var livrädd för bieffekterna, rädd för att bli beroende och trodde att jag aldrig skulle kunna må bra igen av mig själv, att det liksom skulle förstöra min hjärna och att jag inte skulle kunna känna glädje utan medicinen. Jag totalvägrade första gången det kom på tal eftersom jag återigen skulle ” vara duktig och klara att må bra på egen hand”. Jag gjorde många förändringar i livet som borde ha fått mig att må bättre, men ett halvår senare mådde jag precis lika dåligt som innan, hade lika mycket rivande ångest i bröstet som jag haft tidigare och var hopplöst trött på livet.

    De yttre förändringar jag gjorde var inte lösningen på problemet – jag hade så extremt mycket att jobba med inombords och det var något jag upptäckte när jag kom till min tredje terapeut i slutet på förra sommaren. Återigen rekommenderade de medicinering ihop med terapin och när mammas sa att ”Emma, du får se medicinen som ett hjälpmedel. Din hjärna är sjuk och behöver hjälp. Precis som en som har diabetes måste ta insulin för att må bra behöver din hjärna hjälp nu för att orka jobba med problemen och må bra igen. Och det är inte för alltid du ska äta dem – när du mår bra igen så kommer du kunna sluta”, så gick jag till slut med på att ge det ett försök.

    Såhär i efterhand förstår jag hur rätt mamma hade då. För mig var det ett stort misslyckande att börja äta medicin, men idag är jag så otroligt glad att jag gjorde det. Medicinen hjälpte mig liksom att komma upp över ytan igen och andas. Den minskade min ångest, fick mig att sova bättre, gjorde mig lugnare och fick mig helt enkelt att må bättre så att jag kunde börja jobba med problemen jag bar runt på. Jag är inte säker på att jag hade orkat det utan medicinen.

    Jag fick börja med en halv dos och trappade sedan upp till en nivå som läkaren rekommenderade. I början var jag lite illamående, men över lag så kände jag inte av så mycket biverkningar av medicinen mer än att jag svettades väldigt mycket mer än innan (speciellt när jag sov) och att jag var väldigt trött (men det var nog bra, för då tog jag det också lugnt – vilket var precis vad jag behövde) under de månader jag åt den.

    Jag åt medicin i åtta månader ungefär och fasade sedan ut den under fyra veckors tid. Under utfasningen upplevde jag som att jag fick ”elchockar” i hela kroppen vilket var rätt obehagligt, men det är också vanligt och gick över rätt så fort. Ganska snabbt efter att jag slutat med medicinen blev jag mycket piggare och rent psykiskt mådde jag väldigt bra, jag kände mig till och med gladare än vad jag gjort med medicinen.

    Det finns ganska många olika varianter på antidepressiv medicin. Det är bra eftersom alla mediciner funkar olika på olika personer. Jag vet flera som har fått byta och testa olika då de fått en medicin som inte funkat på dem vid första tillfället. Jag hade tur och lyckades hitta en som jag mådde bra av med desamma. Jag är ingen expert på det här ämnet, men de antidepressiva medicinerna och ”lyckopillerna” som finns idag är inga starka mediciner som är beroendeframkallande, så jag tror inte att det är något vi ska oroa oss för.

    Mår vi dåligt behöver vi ta emot hjälpen som erbjuds och lita på de som kan. Jag tror absolut inte att medicin är den långsiktiga lösningen vid psykisk ohälsa, men jag tror att vi kan behöva vara lite snälla mot oss själva och acceptera hjälp. Inte vara så j*vla duktiga hela tiden och klara allt på egen hand! Jag är helt övertygad om att jag blev ”frisk” och började må bra såpass fort igen just för att jag tog hjälp av medicin (men hade aldrig mått så bra som jag gör idag utan terapi och yoga i kombination med medicinen).

    När jag slutade med medicinen påbörjade jag i samma veva en MBSR-kurs (mindfulnessbaserad stressreduktion). Eftersom mindfulness har liknande effekter som antidepressiv medicin tänkte jag att det skulle vara bra för mig att gå en sån kurs som gav mig redskap för framtiden. Det funkade SÅ BRA, mindfulness och yoga är idag mina bästa redskap för de allra jobbigaste och deppigaste dagarna!

    >> Läs mer om mindfulness här!

     

    Nu blev det här inlägget väldigt långt, men jag kände att det behövde bli så. Jag hoppas det kan hjälpa dig Rebecka, och även er andra som sitter i samma sits!

    Ni får som sagt gärna dela med er av tankar och erfarenheter inom ämnet!

     

    Stor kram / Emma.

    Tips mot sömnproblem

    Hej vänner ♥

    När jag gick in i väggen för snart två år sedan var ett av symtomen svåra sömnproblem. Jag hade sällan problem med att somna om kvällarna. Det gick ofta väldigt fort på grund av att jag var så utmattad, men istället vaknade jag ofta flera gånger i timmen, hade svårt att somna om och kunde även ligga vaken flera timmar i sträck vissa nätter.

    När jag började sova dåligt var det som att allt gick utför. Den lilla återhämtning jag tidigare fått när jag sovit uteblev och stressen över att inte kunna sova gjorde liksom det hela värre. Jag kände mig så otroligt ensam på nätterna (även om Pelle hela tiden fanns där) och fick ofta panikångest av att ligga vaken med tankarna som surrande i huvudet. Det blev som en ond spiral nedåt – när sömnen slutade fungera, då funkade ingenting – och det tog inte länge innan jag brakade ihop på riktigt.

    Det tog lång tid för mig att få ordning på sömnen. Eftersom jag ofta hade fått panikångestattacker i samband med att jag legat vaken om nätterna hade jag starka och obehagliga känslor kopplat till dessa upplevelser, vilket innebar att jag byggde upp en stor rädsla för att uppleva det igen. Många av mina terpitimmar gick därför åt till att prata just sömn. Det tog tid, men i kombination med terapi, avslappningsövningar, kvällsrutiner, mindre stress och mer vila lyckades jag successivt börja sova bättre igen.

    Något av det allra viktigaste för mig var att skapa rutiner kring sänggåendet. 

    img_8746

    Jag hör många runtomkring mig som sover dåligt och jag känner därför att det här är något vi behöver prata mer om. Sömnen är den allra viktigaste återhämtningen vi har. Rubbad sömn är tecken på att saker och ting inte är som det ska, och börjar sömnen påverkas av stress – då har det gått ganska långt – och det är dags att göra något åt problemet. 

    I det här inlägget tänkte jag därför dela med mig av mina bästa tips mot sömnproblem samt vilka rutiner som hjälpte mig att sova bättre.

    För mig blev det viktigt att varje kväll såg ungefär likadan ut och att jag gjorde sånt som fick mig att bli lugn och må bra. Vad man blir lugn och mår bra av är såklart olika från person till person, så se mitt inlägg som inspiration och ta åt dig av det du behöver. Fundera på vad just DU mår bra av och hur du skulle vilja avsluta dina dagar.

    Mina kvällsrutiner handlade om att ”stänga av” tidigt, undvika skärmljus och nya intryck från mobil och liknande. Istället pysslade jag om mig själv, fokuserade på att skapa ett inre lugn, skrev dagbok om personlig utveckling, kvällsfikade och låg på spikmattan i minst 30-45 minuter varje kväll. Ett svalt sovrum gjorde att jag sov ännu bättre.

    Just spikmattan gjorde verkligen underverk för mig, speciellt i kombination med en avslappningsövning (t.ex. den här). Det var värsta sömnpillret, och de gånger jag sedan vaknade mitt i natten tog jag hjälp av spikmattan och avslappningsövningar för att somna om – och det funkade!

    >> Vill ni läsa mer ingående om mina kvällsrutiner kan ni göra det här!

    img_7406-980x653

    Sammanfattning – mina bästa tips mot sömnproblem! 

    >> Om du känner dig stressad – GÖR något åt stressen och dra ner på tempot

    >> Motionera gärna dagtid, men undvik att få upp pulsen på kvällen

    >> Skapa kvällsrutiner som du mår bra och blir lugn av

    >> Undvik koffein och att sova på dagtid

    >> Gå och lägg dig samma tid varje kväll

    >> Undvik skärmljus 2 timmar innan sänggående (och undvik att ha telefonen på när du sover)

    >> Ligg på en spikmatta och gör mindfulness-/ avslappningsövningar innan du ska sova

    >> Ha gärna ett fönster öppet så att sovrummet är svalt och skönt

    >> SOV i sovrummet – undvik mobil, tv-tittande och liknande. Låt kroppen få förknippa sovrummet med just sömn

    >> Gå i terapi om du upplever obehagliga känslor i samband med sömn

    >> Tänk på att rädslan och oron över att inte kunna somna, eller att inte få tillräckligt med sömn, kan göra dina problem ännu värre. Försök att släppa de tankarna och fokusera i stället varje dag på en positiv bild av att din sömn blir bättre.

     

    Jag hoppas att ni sover gott och tar hand om er vänner ♥

     

    Kram / Emma.

    Om att göra flera saker samtidigt

    Hej mina hjärtan ♥

    Att ha många bollar i luften samtidigt kan ju verka effektivt! Men frågan är om det verkligen är så effektivt som det känns?

    Jag upplever personligen att jag blir väldigt spretig och lätt tappar fokus i det jag gör om jag samtidigt försöker göra andra saker. T.ex. när jag sitter framför datorn och jobbar. Tidigare hade jag alltid mailen öppen i en flik, samtidigt som jag satt och redigerade bilder, skrev ett blogginlägg och chattade med PT-onlineklienter. Bredvid mig låg ofta telefonen och plingade med notiser från Facebook, Instagram, meddelanden, mail, Snapchat och så vidare, och så vidare…

    Eftersom jag hela tiden blev avbruten av plingandet i telefonen och försökte göra flera saker samtidigt var jag överallt och ingenstans med min närvaro. Blogginlägget blev aldrig klart, mailen fylldes hela tiden på och bilderna kom jag ingenstans med. Allt tog extremt lång tid!

    Det var först i våras när jag började på mindfulnesskursen som jag upptäckte det här beteendet hos mig själv. När jag började öva mig själv i medveten närvaro insåg jag hur långt ifrån närvarande jag var när jag höll på såhär. Saker och ting tog längre tid än vad det skulle och det gjorde mig stressad.

    Det slutade med att jag stängde av alla notiser på telefonen (idag måste jag gå in på varje app för sig för att kunna se om det hänt något) och bestämde mig för att göra en sak i taget. Jag satte nya rutiner kring mitt jobb vid datorn. Varje morgon när jag nu för tiden öppnar datorn börjar jag med att beta av PT-onlineklienterna och går sedan över på mailen. När mailen är avklarad stänger jag ner den, går på bilderna och sist blogginläggen som ska skrivas.

    Idag försöker jag verkligen ha med mig mindfulness ut i min vardag. Att göra en sak i taget är en viktig del precis som  att verkligen jobba med att vara i det jag gör för stunden oavsett om jag städar, lagar mat, pratar med en vän, går i skogen, ser på tv, äter mat eller vad jag nu gör. Livet är här och nu ♥

    Det jag vill få fram är att jag är övertygad om att vi kan bli både effektivare och behålla vår närvaro bättre om vi fokuserar på en sak i taget. Jag tror också att det får oss att njuta mer av livet, att må bättre och bli mindre stressade, det är min upplevelse av det hela.

    IMG_9426

    Each moment is a place you’ve never been

    Fundera lite över hur ofta du gör flera saker samtidigt och hur det får dig att må? 

    Finns det någon förändring som du kan göra för att vara med närvarande i nuet och det du gör för stunden?

     

    Kram / Emma.