Läsarfrågan om bulemi

    Hej bästa ni ♥

    Förra veckan fick jag en viktig kommentar från Sara, en tjej som delade med sig av sin resa genom ätstörningsträsket. Det berör mig så mycket när ni berättar era historier, och jag vill tacka er för att ni är så modliga och faktiskt vågar dela med er!

    Jag tror så mycket på att vi är starka tillsammans, och att vi genom att prata om problemen kan stötta och på så vis hjälpa varandra.

    Eftersom jag själv inte varit drabbad av bulemi väljer att lyfta Saras kommentar här i bloggen, kanske har någon av er viktiga tips eller bara några snälla, uppmuntrande tankar att dela med er av? Tror det kan uppskattas av många!

     

    LÄSARFRÅGAN:

    Sedan ungefär fem år tillbaka så har jag varit drabbad av ätstörningar. Eftersom att jag aldrig sökt hjälp för det så har jag heller aldrig blivit diagnostiserad för det, men jag skulle själv vilja säga att jag de tre första åren led av någon slags ortorexi. De senaste två åren dock har jag istället börjat hetsäta och de senaste ungefär nio månaderna har varit värst. Nästan varje dag har jag stått i kylskåpet och inte kunnat hejda mig själv innan jag blir så mätt så det gör ont i hela magen och jag fått ångest, men så av någon magi så lyssnade jag på två ljudböcker för ett tag sedan – ”Matrevolutionen” och ”Hjärnkoll på vikten” – som båda lutar lite mot LCHF-dieten och jag fick för mig att jag skulle testa. I en vecka har jag nu ätit mindre kolhydrater, inga sötsaker (inklusive frukt som varit något jag aldrig kunnat sluta äta av innan) och av någon magi så har jag inte hetsätit sen dess. Jag känner inte samma hunger och när jag är mätt så är jag mätt. På grund av det så har jag mått jättebra senaste veckan trotts att jag inte ens kunnat träna särskilt mycket för att jag blivit förkyld. Jag har känt mig finare, socialare och mer medveten i nuet trots att jag ätit flera ostbitar och smör (som innan varit strängt förbjudet för mig för att det är för många kalorier). Så vad är då problemet?

    Trots att denna (inte så stränga) LCHF-dieten får mig att må bättre för att hetsätning upphört så känns det inte riktigt bra. För att gå från hetsätning till en annan diet gör väl mig inte frisk? Är inte det bara en annan slags ätstörning? Plus att trots att jag (som dessutom älskar att testa nya recept och laga mat) skulle trivas jättebra med att fortsätta äta den här maten och experimentera med den för att den får mig att må bra så känns det inte som om det skulle vara acceptabelt av andra. Och vad gör jag den dagen då jag inte kan äta så? Kommer jag få ångest då eller kommer jag acceptera det för att det ju bara är en engångsföreteelse? Vad tror du? Att detta kommer hjälpa mig att verkligen bli av med ätstörningarna, eller går jag bara in i en ny ond cirkel?

    Jag testade faktiskt att äta en munk igår och efter det så mådde jag illa, men jag hade ingen ångest (vilket var den bästa känslan ever!), men det ledde till att jag stod och hetsåt i kylskåpet igen på kvällen. Allt detta för en munk? Är det inte då bättre att skita i munken och må bra? Vad tror du?

    Jag hoppas du orkade läsa igenom allt och att du förstår vad jag menar. Jag älskar din blogg, den har gett mig mycket inspiration genom åren. Tack! 🙂

     

    SVAR:

    Tack för att du läser bloggen! Det känns otroligt roligt att höra att du fått så mycket inspiration genom åren när du kikat in här <3

    Det första jag skulle rekommendera dig att göra är att söka hjälp. Jag tänker att ingen som är drabbad av ätstörningar bör försöka tillfriskna på egen hand. Ätstörningar är en psykisk sjukdom som behöver behandlas precis som vilken annan sjukdom som helst, och det är viktigt att få professionell hjälp.

    Det är jättebra att du hittat något som funkar och får dig att må bättre, men precis som du säger blir du inte frisk av att gå från en diet till en annan. Sen behöver det inte vara fel att äta på ett visst sätt som du mår bra av, men det får inte styra ditt liv och begränsa dig.

    Ofta så handlar en ätstörning om så mycket mer än bara maten. VARFÖR har du tagit kontroll över maten? Vad beror din ortorexi och bulemi på? För att bli frisk behöver du jobba med själva grundproblemet som gjort att du hamnat där du är idag. Om du inte får hjälp och blir behandlad finns risken att du fastnar i ätstörningsträsket och aldrig kommer upp. För mig hjälpte samtalsterpi otroligt mycket, och jag rekommenderar det därför varmt!

    Det är mina tankar kring det hela, men det är även jättebra att du reflekterar kring dessa frågor själv. Om du funderar lite så kommer du att inse att du har alla svar du behöver inom dig, och det kommer också att leda dig rätt på din väg!

    Vill återigen påminna om att livet handlar om så otroligt mycket mer än bara mat! Om tankar, känslor och planering kretsar kring maten är det ett tecken på att något inte stämmer, och det finns hjälp att få. Ta den ♥

     

    Här kan du söka hjälp:

    >> Frisk och fri

    >> Sjukvården

    >> Ätstörningar.se

     

    IMG_8063IMG_7944

     

    Ni som tidigare varit drabbad av bulemi eller någon annan slags ätstörning, hur gjorde ni för att bli friska? Vart och vad fick ni för hjälp? Hur mår ni idag?

     

    Kram / Emma.

    Enter a title

    Löpträning under graviditet

    Läsarfråga:

    Halkade precis in på din blogg och om man läser vidare kanske det står, men vad är anledningen till att du inte tränar löpning när du är gravid? Är själv gravid i v 20 och springer fortfarande, men det borde jag kanske sluta med?

     

    Svar:

    Välkommen, så roligt att du halkat in hit!

    Löpning är en träningsform som snedbelastar höfterna och som ställer stora krav på bäckenbottenmuskulaturen. Eftersom graviditeten i sig är påfrestande för både bäckenbotten och höfterna brukar jag avråda mina gravida klienter från löpning.

    Jag skulle säga att en van löpare kan om graviditeten är normal och om den gravida mår bra fortsätta att löpträna fram till vecka 16 ungefär. Då börjar relaxin utsöndras i kroppen, vilket ökar ledrörligheten och risken för skador (stukning, bäckenskador och dylikt). Desto längre in i graviditeten man kommer desto mer ökar belastningen på bäckenbotten och då är inte löpning och den stötvisa belastningen så gynnsam.

    Om du väljer att löpträna första delen av graviditeten bör löpträningen vara lågintensiv, och det gäller egentligen all konditionsträning under graviditeten. Inga intervaller eller tuffa konditionspass alltså. Det finns ingen forskning som säger att det skulle vara skadligt att träna högintensivt, men man tror att kroppen prioriterar att syresätta mamman före barnet och att det därför vid hård konditionsträning kan finnas en risk att barnet drabbas av syrebrist. Jag tror dock inte att detta är något man behöver oroa sig för eftersom man som gravid inte orkar träna på samma pulsnivå som tidigare samt att man blir trött mycket snabbare. Förmodligen är det kroppens eget sätt att tala om att inte träna på den nivån.

    Så som en sammanfattning – efter vecka 16 skulle jag inte rekommendera löpning. Satsa då istället på t.ex. stavgång, cykel, crosstrainer eller simning som motionsform för att hålla igång konditionen!

    Själv har jag inte sprungit en enda gång sedan jag blev gravid. De första månaderna mådde jag pyton och tränade i stort sett inte alls bortsett från några promenader. Jag fick helt enkelt anpassa mig efter graviditeten och göra det som var bäst för kroppen – vila. När illamåendet släppte i vecka 18 började jag gå promenader med stavar i kombination med styrketräning i gymmet, och det är vad jag hållit igång med fram tills nu.

    Nu känns kroppen tung och jag kan inte gå stavgångspromenader längre eftersom det ger mig onda sammandragningar. Långsamt lunkande och ett par lätta styrkepass i veckan funkar, och det hoppas jag nu kunna hålla i fram till förlossningen. Rörelse gör ju ändå att man mår så himla mycket bättre!

    img_0126-980x653

    Efter graviditeten finns relaxinet kvar i kroppen i ungefär 6 månader. Därför bör löpning även undvikas ett bra tag efter förlossningen. En stor del av träningen efter graviditeten bör handla om att stärka upp kroppen från insidan (bäckenbotten och de inre magmusklerna) innan intensiteten höjs och det funkar med mer krävande träning.

     

    Hoppas det gav svar på din fråga!

     

    Kram / Emma.

    Önskeinlägg: hur har jag kommit dit jag är idag?

    Läsarfråga:

    Jag undrar om du skulle vilja berätta lite om hur du har tagit dig dit du är idag? Var började du och vad för utbildningar har du gått? Visste du hela tiden vad du ville eller har det varit mycket chansningar? Tycker ditt liv känns så spännande och jag själv brinner för träning och hälsa så det skulle vara kul att få höra hur du har gått tillväga! 🙂

     

    Svar:

    Vad roligt att du vill höra mer om hur jag kommit dit jag är idag! Det har varit en lång och krokig resa, men det känns häftigt att ha skapat något alldeles eget och att jag faktiskt försörjer mig på det jag brinner för idag. Jag har kämpat mycket för att komma dit jag är, och visst är mitt arbete spännande, men precis som alla andra har jag en vardag och det är inte varje dag som är sådär superkul. Att vara egen företagare är ofta väldigt ensamt och ibland undrar jag om det egentligen är något för mig. Att få göra det jag tycker är kul väger såklart upp det, men jag ville ändå säga det!

    Allt började egentligen 2010 när jag skulle söka in till universitetet. Jag var inte alls säker på vad jag ville göra i livet eller vad jag skulle jobba med, men ville ändå testa på att plugga. Människor har jag alltid vetat att jag vill arbeta med på något sätt, men jag visste inte hur. Jag sökte ett program som hette ”Hälsa och Wellness” som fanns på Karlstad Universitet där jag skulle bli diplomerad hälsocoach. Det var svårt att ta sig in på den linjen så jag sökte även socionom och sjuksköterska, som också kändes lockande! Tre helt olika saker alltså.

    Jag tror att allt sker av en mening! Jag kom in på Hälsa och Wellness och det har sedan format mig och min framtid sedan dess. Jag hade två helt fantastiskt roliga studieår där jag fick lära mig mer om det jag verkligen brann för – just hälsa och välmående. Under utbildningen insåg jag att det var träningen som jag var mest intresserad av och därför bokade jag efter examen in mig på en PT-utbildning som jag sedan gick under hösten 2012. Det var fantastiskt roligt och kändes så himla rätt!

    När utbildningen var klar startade jag upp mitt företag. Jag hyrde in mig på ett gym och startade igång en PT-verksamhet, masserade en hel del (blev utbildad massör via hälsocoach-utbildningen), startade upp min PT-onlinesite och la även mycket krut på bloggen som jag gärna ville ha som en del av företaget. Jag hade tydliga mål och visioner om att kunna jobba från datorn i kombination med PT-kunder i gymmet, och så blev det!

    Genom åren har jag även utbildat mig till löpcoach, vidareutbildat mig inom träning under och efter graviditet, blivit hälsoprofil för Veckorevyn, gått x antal yogakurser, hållit i träningsresor och olika event, kört flera träningsgrupper utomhus och hela tiden haft en tro på att allt är möjligt!

    På den vägen är det och den här resan har verkligen utvecklat mig så otroligt mycket som person och företagare! Skulle du frågat mig när jag påbörjade min utbildning 2010 om jag visste vad jag ville göra i framtiden skulle jag förmodligen svarat nej. Både jag och företaget har formats efter resans gång och i framtiden vet jag att jag vill jobba ännu mer med psykisk hälsa och välmående på insidan i kombination med kost och träning. Jag har alltid varit intresserad av helheten, vill förmedla balans och hjälpa människor att må bättre. Idag är stress en av de största anledningarna till ohälsa och därför är det något jag vill utbilda mig mer inom. Just nu drömmer jag om en mindfulnessinstruktörs-utbildning som jag hoppas blir verklighet under föräldraledigheten, men vi får se vad som händer!

    IMG_3553

    En bild från Träningshelgen i Idre 2014 – något av det roligaste jag skapat och jobbat med under mina år med eget företag!

    Läs mer om den helgen här –> klick!

     

    Har ni fler tips på önskeinlägg får ni gärna hojta till i kommentarsfältet!

     

    Kram / Emma.

    Frågor om graviditeten

    Har du och Pelle någon gång varit på olika stadie i att skaffa barn? Att den ena vill men inte den andra. Hur löste ni det sådana fall? Jag har en extrem längtan, men inte min kille… 🙁

    Vill börja med att säga att jag verkligen förstår din längtan! Jag har längtat efter egna barn sedan jag var liten själv, och hade en dröm om att ha flera barn innan jag var 25. Jag har egentligen aldrig haft någon tanke om att göra ”karriär” och allt det där, utan min stora dröm i livet har alltid varit att få en egen liten familj med barn, en man som jag älskar, och som älskar mig!

    Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig – jag fick inga barn innan jag var 25, men det känns väldigt bra ändå. Jag träffade Pelle när jag var 21 (då var han 23) och han har under de sex åren som vi varit tillsammans inte haft några som helst tankar på att skaffa barn på många år, och det har många gånger gjort mig både orolig och ledsen. Skulle han någonsin känna sig ”redo” som han sa att han ville göra?

    Jag har längtat mycket i perioder, men har försökt att lägga fokus på andra saker. Det blev ändå så att jag satsade på en ”karriär” och har ju under tiden fått uppleva underbara år och massa tid tillsammans med bara Pelle som jag är väldigt glad för. Idag är jag väldigt tacksam över att vi inte skaffade barn tidigare med tanke på vad jag gått igenom de senaste åren. Jag har haft mycket att bearbeta och jobba med i mig själv och det är först nu idag som jag förstår att jag inte alls var redo för barn tidigare, trots att jag längtade så. Jag är helt övertygad om att det fanns en mening med att vi inte skaffade barn tidigare, och det har jag Pelle att tacka för!

    För Pelle lossnade det tidigt i våras och det tog dånågra månader för honom att ställa in sig mentalt på att vi skulle börja ”försöka”. Det som fick honom att känna sig redo var nog främst för att jag mådde bättre än på flera år samt att både vänner och syskon helt plötsligt var gravida och vätande barn. Det gjorde även honom sugen på familj!

    Jag tror att vi kvinnor har en biologisk klocka inom oss och att det är ganska naturligt för oss att börja längta efter barn tidigare än vad killarna gör. Men det är ett stort steg att ta och det är därför väldigt viktigt att båda är med på beslutet.

    Mitt tips är att inte tjata på din kille, men prata om det utan krav och fundera lite tillsammans hur ni skulle vilja att framtiden såg ut! Kan ni mötas på halva vägen på något sätt? Finns det andra saker du kan lägga fokus på i livet ett tag tills han känner sig redo?

    Kram och lycka till ♥

    img_7953-980x654

    Att resa har hittills varit ett av våra största fokus i livet, nu kommer ett nytt kapitel i livet ♥

    Stort grattis till graviditeten! Är själv gravid i vecka 13 och har precis som du mått illa dygnet runt och gör det fortfarande. Innan jag blev gravid hade jag ett aktivt jobb och tränade flera gånger i veckan. Nu är jag sjukskriven och ligger mest i soffan, klarar som mest att gå kortare promenader. Detta i kombination med att jag småäter hela tiden (det enda som hjälper lite mot illamåendet) har gjort att jag redan nu gått upp en del i vikt. Försöker intala mig själv att kroppen behöver vila nu och att det är normalt att gå upp i vilt under graviditeten. Men jag kan inte undgå att få lite dåligt samvete när man överallt läser om hur viktigt det är att träna under hela graviditeten. Har du några tips på hur man kan hantera de här tankarna?

    Tack! Åh, grattis själv! Jag förstår precis hur jobbigt du har och har haft det, och jag hoppas att det snart vänder för dig också. Själv har jag märkt en stor förbättring sedan vi gick in i vecka 16, så jag håller tummarna för dig med!

    Precis som du säger så är småätande en nyckel till att hålla illamåendet i schack och du ska absolut inte ha dåligt samvete för att du gått upp i vikt eller inte orkar röra på dig. Jag har så tydligt känt att kroppen behövt vila under dessa veckor, och oavsett hur rekommendationerna ser ut så tror jag inte på att träna när man mår så dåligt som du och jag har gjort. Jag är helt övertygad om att vi kan lita på våra kroppar under graviditeten och är det vila och småätande som funkar – jag då är det precis det du ska göra!

    Förmodligen så är du inte överviktig när du normalt sett har ett aktivt jobb och tränar flera gånger i veckan. För en normalviktig person är det fullt naturligt och inget farligt att gå upp en del i vikt under graviditeten, så det är inget du behöver oroa dig för! Så fort du mår bättre igen kommer du kunna röra på dig igen, men tills dess – LYSSNA på kroppen! Den vet vad som är bäst för dig, jag lovar!

    Och om de negativa tankarna kommer – försök då att fokusera på det positiva. Tänk på det lilla livet inom dig! Det bor en liten MÄNNISKA i dig – är inte det helt fantastiskt? Att kunna bli gravid är inte en självklarhet, så försök att känna tacksamhet till din kropp att den faktiskt kan bli gravid. Tänk på hur stark och vacker den är och försök att inte jämföra dig med andra. Du och din graviditet är helt unik ♥

    Stor lycka till!

     

    Kram/ Emma.

    Önskeinlägg: Om att hantera jobbiga perioder och motgångar i livet

    Jag fick den här kommentaren på Instagram och känner att jag vill lyfta ämnet här i bloggen:

    Emma, jag känner dig inte men du är en stor inspirationskälla för mig! Jag brände ut mig för ca 1 år sedan och har innan dess varit sjuk i ätstörningar i ca 10-11år av och till. Utmattningen för ett år sen var en käftsmäll. Och sen la kroppen av. Totalt kaos. Men jag har vänt situationen och är nu påväg på den friska stigen och framtiden hyser jag hopp om. Jag undrar om inte du kan skriva något längre inlägg om hur du orkade och hur du tänkte mitt i allt jobbigt? Hur du känner nu; vad du vunnit på att bli hel igen; och hur du hanterade motgångar på vägen?

     

    Återigen vill jag bara säga att jag blir så glad varje gång ni vågar öppna upp er och dela med er av er psykiska ohälsa. Vi är inte ensamma (även om man känner sig som den mest ensamma människan mitt uppe i allt det jobbiga). Det är så viktigt att vi pratar om det här. Tillsammans kan vi hjälpa och stötta varandra, och jag vill bara påminna er om det ♥

    Tidigare i höstas berättade jag om min utmattningsdepression för er! Ni som har missat inlägget kan läsa det här <– (klick).

    Jag har alltid haft otroligt höga krav på mig själv, jämfört mig med andra, presterat för att få bekräftelse och aldrig sagt nej (men ändå ständigt haft dålig samvete för att det inte känts som att jag har räckt till eller gjort tillräckligt). Jag har funnits där för allt och alla, men aldrig riktigt funnits där för mig själv. Jag har varit otroligt elak mot mig själv på många sätt och det var inte förrän jag insåg och accepterade det som jag faktiskt kunde börja förändra mig själv.

    Det här är inte lätt, men jag ska försöka förklara. Under alla mina timmar i terapistolen lärde jag så otroligt mycket om mig själv, och det allra viktigaste var att jag fick en förståelse för varför jag alltid haft så höga krav på mig själv, varför jag jämfört mig med andra och varför jag velat prestera för att få bekräftelse. Min psykiska ohälsa startade redan tidigt i barndomen och det jag upplevde som barn blev min verklighet som vuxen. Jag hade många ”falska sanningar” inom mig som jag behövde bearbeta och jobba med. Mycket av terapiarbetet handlade om att möta motgångarna – för det är ofta där vi kan se våra gamla invanda mönster och göra en förändring. Terapin hjälpte mig att förstå – att de allra jobbigaste stunderna var motgångar jag behövde möta och bearbeta för att kunna gå vidare i livet.

    De allra jobbigaste stunderna handlade alltså om att stanna upp och gå tillbaka till mig själv. Något som var skitjobbigt. Men här var den medicinska yogan och meditationen till stor hjälp. Ofta så vill vi ju bara fly från allt som känns jobbigt, men med hjälp av yoga och meditation tvingade jag mig själv att vara med de jobbiga känslorna och tankarna, och kunde på så vis bearbeta det jag kände och upplevde.

    >> Läs inlägget ”Om att möta sig själv”

    För mig var terapin och den medicinska yogan det allra bästa jag kunde ge till mig själv. När jag idag ser tillbaka på det jobbiga jag gick igenom inser jag hur mycket det hjälpte – och fortfarande hjälper – mig. Det var som allra jobbigast i början när jag blev sjuk, men med tiden blev det bättre och det tror jag är viktigt att vi påminner oss om när vi mår dåligt. Det är inte ett dåligt liv – det är bara en dålig period i livet.

    Det jag också tänker är att vi måste vara mer omtänksamma med oss själva, speciellt om vi inte mår bra. Vi är fantastiska och behöver vara snälla, heja på och samarbeta med oss själva ♥

     

    im-perfect-in-my-imperfections-happy-in-my-pain-strong-in-my-weaknesses-and-beautiful-in-my-own-way-because-im-me

     

    Vad jag har vunnit på att bli hel igen?

    Allt.

    Jag har gått genom många tuffa perioder i livet, men det är också det som har format mig till den jag är idag. Jag är tryggare i mig själv än jag någonsin varit, vågar lyssna på mig själv och känner mer kärlek till den jag ÄR än vad jag någonsin gjort. Vår personliga utveckling och inre resa tror jag är något som fortgår hela livet, vi blir aldrig klara – och jag tycker det är så spännande!

    Livet kommer alltid ha upp- och nedgångar, och kanske handlar nedgångarna om att få oss att förstå att det är något i livet vi måste förändra? Att motgångarna har en mening och får oss att utvecklas?

    Jag tror att det är så – och för att hjälpa oss själva behöver vi stanna upp och lyssna inåt. Acceptera att vi måste göra en förändring och sedan utvecklas med den ♥

     

    Kram / Emma.