Att spricka/ brista under förlossning

    Jag skulle vilja skriva några rader om det här med att spricka under förlossningen, för att spricka, eller mer korrekt – att brista – var nog min största rädsla innan jag skulle föda. Jag var inte så rädd eller orolig för själva förlossningssmärtan eftersom jag litade på kroppen. Men att spricka/ brista innebar att jag skulle gå sönder där nere, och var något som kändes väldigt läskigt.

    Och gick sönder, det gjorde jag. Jag fick andra gradens bristning (som är det allra vanligaste bland förstföderskor) och de sydde totalt 7 stygn. Nu såhär med facit i hand inser jag att det inte var så farligt som jag hade föreställt mig, det är klart att det gjorde ont, men det gick ju ändå över hyfsat snabbt. För mig var även smärtan som bristningen innebar en fis i rymden jämfört med smärtan under värkarbetet.

    Jag vet att det kan gå mycket värre än såhär och jag vill absolut inte förminska upplevelsen för de som drabbats värre än mig, utan jag vill egentligen med det här inlägget försöka att peppa er som ska föda och också är rädda för att brista. Det vanligaste är alltså att få andra gradens bristning och jag förstår att upplevelsen av det också kan vara väldigt olika, men genom att berätta hur det var för mig kanske jag kan hjälpa någon annan som känner den oro jag gjorde innan förlossningen.

    Det tog ungefär 1 timmes tid att sy ihop mig, men då var jag bedövad och kände ingenting. Det var självklart ingen härlig upplevelse, men eftersom jag låg med Elsa på bröstet kunde jag inte fokusera på något annat än just henne. Den stunden var så fin och den starka kärleken jag kände tog liksom bort all smärta jag gått igenom under förlossningen.

    IMG_0501

    Den största rädslan jag hade var för hur det skulle kännas just den stunden jag brast, men jag var ju inte ens medveten om att jag hade gått sönder, så det var med andra ord inget jag märkte av under förlossningen.

    Innan tänkte jag inte så mycket på hur det skulle kännas efteråt, men det var ju faktiskt då som det kändes som mest. Jag vet att jag blev chockad över hur ont jag hade i underlivet de första veckorna. Det var hemskt att sitta upp (en mjuk soffa gick bra, men att sitta på hårt underlag var fruktansvärt oskönt). Jag var så otroligt svullen i underlivet, blödde massor och kände mig typ överkörd. De första dagarna vågade jag inte knipa eller ens känna efter hur det kändes där nere. Jag bara lät det vara…

    Jag tror jag tog värktabletter dygnet runt den första veckan och hade då aldrig någon olidlig smärta som tog bort njutningen av bebisbubblan. Och bara efter ett par veckor var det bra, så det ”onda” försvann ändå hyfsat snabbt. Däremot minns jag att jag hade kvar någon slags ”tyngdkänsla” i underlivet omkring 5 veckor efter förlossningen. Men jag jobbade stenhårt med knipövningar och sen försvann även det. På efterkontrollen 7 veckor efter förlossningen var stygnen läkta och det mesta återställt – något jag aldrig hade kunnat tro dagarna efter förlossningen när jag hade så ont och allt kändes obehagligt.

    Men kroppen är fantastisk! Det gör ont att föda barn, och det gör ont efteråt. Jag tänker att det är väldigt lätt att liksom ”gå in i smärtan” där och då och tro att det är sådär ont man ska ha för alltid. Men så är det såklart inte, och det är det jag vill få fram. Det går att bli hel igen och om det skulle gå värre än såhär så finns det hjälp att få.

     

    Har ni erfarenheter/ pepp kring det här med att brista under förlossning får ni gärna dela med er i kommentarsfältet! Jag älskar att höra om andras upplevelser!

     

    Kram / Emma.

    Enter a title

    Graviditetsbesvären efter förlossningen

    Ni som är inne här och läser regelbundet vet att jag drogs med en hel del jobbiga symtom och besvär under graviditeten. Det började tidigt, redan vecka 6 med ett kraftigt illamående och nästäppa.

    Nästäppan blev bara värre och värre, och även om det värsta illamåendet släppte runt vecka 16 fortsatte listan med graviditetsbesvär att fyllas på, och förutom illamående och nästäppa drogs jag sedan med svåra magproblem, sömnrubbningar, andningsvårigheter och extrem trötthet. Det hela resulterade i att jag mådde väldigt dåligt psykiskt och stundvis kände mig deprimerad.

    Jag har fått en del frågor på vad som hände med alla mina graviditetsbesvär efter förlossningen samt önskemål om att skriva ett inlägg kring detta. Tiden går fort och nu är det ju snart fem månader efter förlossningen, men bättre sent än aldrig tänker jag.

    Här får ni en uppdatering om vad som hände med graviditetssymtomen efter förlossningen!

    DSC_4897

    Sömnen

    Sömnen var ett problem redan från starten under graviditeten. I början sov jag dåligt på grund av nästäppa (finns det fler där ute som absolut inte kan sova om ni är täppta i näsan?), och senare under graviditeten sov jag dåligt på grund av magproblemen + att jag hade svårt att somna om efter varje gång jag var uppe och kissade på natten. Vissa nätter sov jag knappt alls. Sömnproblemen resulterade såklart i en enorm trötthet och var troligtvis också en anledning till varför jag mådde dåligt psykiskt. En fungerande sömn är ju så otroligt viktig för välmåendet.

    Tro mig eller ej, men sömnen har faktiskt varit mycket bättre sedan Elsa kom. Det har varit lite kämpigt de senaste veckorna, men innan det låg jag sällan vaken på natten och timmarna på sömnkontot är bra många fler nu efter förlossningen än vad det var under graviditeten.

    Trötthet

    Dålig sömn resulterade såklart i en extrem trötthet/ orkeslöshet och jag vet inte om jag kände mig pigg eller upplevde energi en enda dag när jag var gravid? Helt ärligt så kände jag mig för det mesta helt slut och ville helst bara sova mig igenom dagarna. Jag var så trött och energilös att jag inte förstod hur jag skulle orka ta hand om ett barn?

    Det här med tröttheten är intressant, för så fort Elsa föddes fick jag så mycket ny energi. Jag minns knappt att jag upplevde trötthet de första två månaderna även om jag sov mycket mindre än vad jag i vanliga fall gör. Det kändes nästan som att jag var hög på något och det var en häftig känsla. Nu såhär nästan fem månader senare är jag däremot lite tröttare. Sover jag dåligt en natt känner jag mig som en zombie dagen efter, så förmodligen gjorde hormonerna sitt jobb den första tiden. Synd att det inte varade längre kan jag tycka, hehe!

    Nästäppan

    Nästäppan blev bara värre och värre desto längre graviditeten fortskred, vilket såklart var en av anledningarna till den dåliga sömnen på slutet. Runt vecka 25 blev jag beroende av nässpray och tog det sedan dagligen ända fram till förlossningen. Det funkade bra till en början, men i slutet var jag så täppt att nässprayen inte längre fungerade särskilt bra, trots rejäl överkonsumtion.

    Eftersom jag överkonsumerande och var totalt beroende av nässprayen fram till förlossningen trodde jag att det skulle bli ett helvete att välja sig av med den, men det blev det inte. Bara ett par veckor efter förlossningen släppte nästäppan av sig själv och sen behövde jag inte nässprayen längre. Rätt coolt ändå kan jag tycka såhär i efterhand!

    DSC_4772

    Magproblemen

    Jag hade dagligen ont i magen, var illamående, hade noll matlust, halsbränna, var förstoppad, var bubblig och mådde allmänt kasst i magen. Magproblemen var nog det allra jobbigaste och det som tog mest energi. Det var också en anledning till den dåliga sömnen då jag ofta låg vaken om nätterna och inte kunde sova för att jag hade ont eller var illamående.

    Alla dessa problem förutom illamåendet försvann samma stund som Elsa föddes. Illamåendet hängde kvar i två dagar och sedan var det som att vända på en pannkaka – min matlust var tillbaka, och det mer än någonsin! Aldrig har mat smakat så gott som det gör nu när jag ammar.

    Jag åt omeprazol mot halsbrännan hela graviditeten, men slutade direkt med den när Elsa föddes eftersom halsbrännan bara försvann. Förstoppningen släppte och magen kom igång förvånansvärt snabbt. Magontet är som bortblåst och jag kan inte minnas att jag mått såhär bra i magen på väldigt länge. Hur coolt är inte det? Kanske var det såhär det var innan graviditeten? Jag minns inte! Jag vet bara att jag har mått så dåligt i magen hela graviditeten att jag knappt mindre hur det kändes att må bra.

    Det psykiska måendet

    Eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt i kroppen påverkades mitt psyke väldigt negativt under graviditeten. Jag kände mig många gånger deprimerad och så ledsen över att inte kunna njuta och känna den där glädjen som många gör som gravida. Jag var också otroligt rädd för att inte orka med min bebis när hon väl skulle komma och tvivlade nästan dagligen på att jag skulle klara av att bli mamma.

    Jag har ju skrivit en del i bloggen om mitt psykiska mående efter graviditeten, och som ni vet så mår jag väldigt bra. Jag vet inte om jag mått såhär bra och känt mig så lugn inombords någon gång i livet tidigare? Sedan Elsa kom har livet fått en ny mening och jag tycker att det är så skönt att ha någon annan än mig själv att fokusera på. Sen var det självklart att jag mådde bättre psykiskt när jag också mådde bättre fysiskt.

    Andfåddhet och andningsbesvär

    Jag upplevde tidigt i graviditeten att jag blev andfådd av att gå i trappor, gå promenader och liknande. Det var som att kroppen sa till mig att ta det lugnare genom att göra mig andfådd. Kroppen är bra smart ändå. På slutet var det dock bedrövligt och jag kunde knappt gå upp för trappen här hemma utan att flåsa som en hund. Jag upplevde även att det var svårt att andas ungefär från vecka 30 och led mest av det i sittande och liggande position. De sista tio veckorna kunde jag inte ligga på rygg och knappt sitta ens lite bakåtlutad för att jag fick sån andnöd (och ett kraftigt illamående). Elsa låg väldigt mycket ”inåt” i magen och tryckte på lungor och andra organ vilket gjorde att jag både blev illamående och fick svårt att andas.

    Som med alla andra symtom släppte även dessa direkt Elsa föddes. Konditionen är ju långt ifrån vad den en gång var, men jag flåsar ju inte direkt av att gå i trappor eller får andnöd av att ligga eller sitta ner som tur är. Kort och gott – eftersom det var Elsa som tryckte på lungorna så blev det ju bra så fort hon kom ut. Vilken tur!

    DSC_4601

    Fotografier avCaroline Dahlén

    Ja hörrni, vilken resa den där graviditeten var! Det var en riktig pärs att gå igenom, och jag vet att jag flera gånger lovande mig själv att aldrig bli gravid igen. Men nu såhär i efterhand när jag vet vad jag har fått känner jag såklart att det var värt det och att jag ändå skulle kunna göra det igen. Min kropp har gett mig den finaste gåvan i livet och jag är så tacksam för det även om jag var tvungen att genomlida 9 pissjobbiga månader för att få min belöning!

    Har fått frågan om vi vill ha fler barn och det vill vi såklart, men inte än! Jag väntar gärna några år, mest för att jag vill ge Elsa tiden nu. Är såklart lite rädd för att må dåligt igen och att det då ska ta tid från mig och Elsa nu när hon är liten. Vår tid nu känns så värdefull och jag vill kunna njuta av den ♥

     

    Kram / Emma.

    Mensvärk efter förlossningen

    God morgon ♥

    Jag har inte fått tillbaka min mens efter att jag fött barn (och borde heller inte få på ett tag eftersom jag helammar fortfarande), men tre gånger under semestern har jag drabbats av en otroligt kraftig mensvärk som jag aldrig tidigare varit med om. Smärtan har liknat de första värkarna jag kände när förlossningen drog igång, fast utan vila, och varit så fruktansvärt!

    Det har kommit plötslig på kvällstid och suttit i runt 6 timmar alla tre gånger. Inga värktabletter har hjälpt och jag har i stort sett fått krypa till sängen där jag blivit liggandes, knappt orkat röra mig, spytt av smärta och gråtit både en och två skvättar.

    Jag har ingen aning om varför det blir såhär. Är det mensen som är på väg tillbaka? Kan man få tillbaka mensen även fast man helammar? Blir mensvärk och PMS värre efter att man fött barn? Har ni erfarenheter får ni gärna dela med er ♥

    Jag hade problem med ganska svår PMS redan innan jag blev gravid (>>har skrivit mer om det här<<), men det här är temejtusan värre. Dagarna efter dessa ”mensvärkattacker” har jag sedan känt mig nedstämd, gråtmild och så otroligt trött. Men det är såklart att det tar energi…

    Fortsätter det såhär så ska jag såklart kolla upp det, för då kommer jag behöva hjälp! Men eftersom jag sökt för mina PMS-problem tidigare och aldrig fått någon riktig hjälp så drar jag mig för att göra det igen. Tills dess tänker jag att det kan vara skönt att få höra andras erfarenheter, och jag skulle vara så tacksam om ni som fött barn vill dela med er av hur det var för er när ni fick tillbaka mensen!

    IMG_6109

    Bilden har inget med inlägget att göra, men ger mig en sån härlig känsla i kroppen så jag tyckte ändå att den passade hit! Den är från när vi gick upp till Åreskutan förra sommaren, och vill ni kan ni läsa mer om den underbara vandringen i länken nedan. Tänk att det redan är ett helt år sedan vi var där uppe. Tiden går så fort!

    >> Östra leden till Åreskutan!

     

    Kram / Emma.

    Min förlossningsberättlese del 3

    Hej vänner ♥

    Nu har ni fått läsa del 1 och 2 av min förlossningsberättelse, och idag är det dags för del 3, sista delen.

    Jag har så mycket tankar och känslor kring det här med att vara gravid, föda barn och tiden efter förlossningen. Det är en jädra häftig resa på så många sätt, och innebär ju både härliga och mindre härliga upplevelser. Jag känner att jag vill prata mycket mer om det och vill gärna höra era erfarenheter. Är så roligt när ni delar med er! Även om ni nu fått läsa hela min förlossningsberättelse tänker jag att det kommer fler inlägg kring dessa ämnen framöver, och har ni tips eller önskemål på rubriker får ni gärna hojta till!

     

    Tidigare inlägg om förlossningen:

    >> Läs första delen av min förlossningsberättelse här!

    >> Läsa andra delen på min förlossningsberättelse här!

     

    Min förlossningsberättelse del 3

    Jag hade krystvärkar i tre timmar och dessa tre timmar är helt klart de värsta timmarna i hela mitt liv. Jag trodde att jag hade gjort det jobbigaste när jag gått igenom öppningsskedet, men att ligga så länge med krystvärkar och inte förstå vad jag skulle göra var så hemskt. Barnmorskan var med mig hela tiden och istället för att krysta bad hon mig att försöka slappna av och andas genom värkarna. Kroppen skulle fixa detta sa hon!

    Och hon hade helt rätt, men det gick långsamt framåt. I förlossningsbrevet hade jag skrivit att jag ville föda knästående, men jag orkade verkligen inte stå upp eftersom jag hade så ont, var helt utmattad och så illamående. Istället blev jag liggande på rygg, vilket ju inte är bästa positionen att föda i eftersom man inte får någon hjälp av tyngdlagen.

    I två omgångar fick jag sätta mig på toalettstolen vid sängkanten och båda gångerna var huvudet på väg ut så att jag snabbt fick lägga mig i sängen igen. Men så fort jag la mig ner var det som att det hela stannade av och att jag inte riktigt hade kraften som behövdes för att trycka på.

    Jag var så nära att ge upp, men så helt plötsligt sa barnmorskan att hon såg bebisens huvud i slidöppningen, och att hon hade fullt med hår. Då var det som att jag fick ny energi och det enda jag kunde tänka var att NU SKA UNGEN UT!!!

    När nästa värk kom tryckte jag på allt jag orkade och lyckades krysta ut toppen på huvudet, som sedan åkte in tillbaka. Under ett par värkar hände samma sak, men på tredje värken stannade äntligen toppen på huvudet kvar. Jag fick inte krysta något på fjärde värken och på femte värken lyckades jag krysta fram halva huvudet. Ytterligare en gång fick jag andas mig igenom en värk utan att krysta och den smärtan när bebisens huvud sprängde ut mellan benen i flera minuter går inte att beskriva. Ännu en gång – det värsta jag varit med om. På sjunde värken fick jag sedan trycka på igen och då kom hela ungen utflygande i en rasande fart!

    Jag var i total chock och känslorna svämmade över inom mig. Jag klarade det. Det var över. Hon var äntligen hos oss! Jag såg mitt barn framför mig. Hon skrek och hade så fin färg och stunden då de la henne mot mitt bröst är den finaste stunden i hela mitt liv. All smärta var plötsligt som bortblåst och det enda som existerade var vi. Lyckan var total och jag blev förälskad i henne vid första ögonkastet. Livet fick plötsligt en helt ny mening!

    14.41 kom hon alltså äntligen ut, älskade underbara lilla Elsa. 5 dagar för tidigt, 3350 g och 48 cm lång.

    IMG_0505

    Jag fick bristningar på tre ställen och under första timmen när Elsa låg på mitt bröst sydde barnmorskan totalt sju stygn. Jag vet att jag innan förlossningen var rädd för att brista, men den lilla smärta det innebar var en bagatell jämfört med vad jag upplevt under förlossningen. Dessutom var det så otroligt mysigt och stort att få hålla mitt eget barn för första gången att jag knappt tänkte på vad de gjorde där nere. Elsa sökte sig snabbt till bröstet och låg där i ett par timmar och bara tuttade.

    Skakningarna som satt i under krystvärkarna försvann så fort Elsa kom ut, och likaså alla jobbiga graviditetssymtom som jag haft. Så himla häftigt ändå! Efter förlossningen var jag var fylld av ett lyckorus, men också helt utmattad. Jag kunde inte ens stå på benen själv och var tvungen att ha med mig min undersköterska när jag gick på toaletten och i duschen. Jag var yr och väldigt illamående.

    Den där smörgåsfikan som man får efteråt och som alla beskriver som ”det godaste de någonsin ätit” var inte alls god. Min aptit var som bortblåst de första dagarna efter förlossningen och jag vågade knappt bära Elsa själv eftersom jag kände mig så svag, var rädd för att ramla och tappa henne. Detta var dock något som ordnade upp sig efter ett par dagar och på torsdagen var min aptit tillbaka, bättre än någonsin och likaså min kraft.

    Jag har sagt det ofta de senaste veckorna, men såhär i efterhand är jag så sjukt imponerad över kroppen och allt den klarar av! Det jag är allra mest imponerad över är ändå att jag nu känner att jag vill göra det igen. Kan ni förstå det efter allt jag gått igenom? Haha. Det är som att Elsa är en drog som jag skulle göra vadsomhelst för, och jag kan liksom inte förstå hur jag redan kan ha glömt hur ont det gjorde att föda henne och hur jobbig min graviditet var. Jag VET ju hur graviditeten fick mig att må, hur ont det gjorde att föda och hur mina tankar gick under förlossningen, men jag kan ändå inte minnas.

    Jag vet bara att jag min kropp gett mig den finaste gåvan i livet och att jag för henne skulle göra det flera gånger om, om jag var tvungen!

    IMG_0501

     

    Kram / Emma.

    Min förlossningsberättelse del 2

    Hej vänner ♥

    I måndags delade jag första delen av min förlossningsberättelse med er, och idag är dags för del 2. Det är kul att ni är så många som uppskattar att jag delar med mig och jag vill passa på att tacka för alla era fina kommentarer på förra inlägget, det värmer så mycket att läsa!

    >> Läs första delen av min förlossningsberättelse här!

     

    Min förlossningsberättelse del 2

    Timmarna i förlossningsrummet är för mig ganska suddiga (har fått det mesta berättat för mig av Pelle). Värkarna tog snabbt ny fart när vi väl kommit in, och jag minns att jag varierade position mellan att sitta på pilatesboll och stå i gåstol med lustgasen den första timmen. Lustgasen hjälpte lite till en början, men desto mer intensiva värkarna blev desto mer illamående blev jag, och då gjorde lustgasen det hela ännu värre, så den kunde jag inte använda mig av så länge tyvärr.

    Till slut hade jag så ont att jag varken orkade stå eller sitta ner längre, så jag la mig ner i sängen. Det var en helt fruktansvärd smärta och kändes ungefär som tusen knivar i hela magen och ryggen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle göra så ont. Det är verkligen det värsta jag varit med om och jag vet att jag tänkte ALDRIG MER, aldrig mer gravid och aldrig mer föda barn (hehe, kan hända att jag tänker annorlunda nu när jag vet vilken fin belöning det blev).

    Allt jag hade tränat på med avslappning och andning var som bortblåst här. Jag kunde varken andas eller slappna av och hade även otroligt svårt att tänka positivt. Värkvilan var bara någon minut och jag upplevde även en stark molande värk mellan värkarna vilket gjorde mig helt utmattad. Jag fick aldrig vila. Jag hade dessutom inte ätit något på över 14 timmar, vilket såklart också gjorde mig otroligt trött.

    Pelle har berättat att han matade mig med saft och juice så gott han kunde, masserade, peppade och försökte andas med mig genom värkarna. Själv minns jag det knappt eftersom jag var så helt inne i mig själv och smärtan där och då.

    Strax innan nio blev jag äntligen undersökt igen. Jag var bara öppen 3 cm, och jag kunde inte förstå att det var sant? Jag blev så besviken!!! Att höra det när jag låg där och hade så fruktansvärt ont fick mig att börja gråta. Var jag inte närmare? Hur länge till skulle jag ha såhär ont? Jag kände mig helt maktlös och ville bara ge upp…

    I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag helst ville föda utan bedövning, men att jag var öppen att ändra mig om vårdpersonalen ansåg att det behövdes. Efter undersökningen sa barnmorskan att det bästa för mig där och då skulle vara en ryggmärgsbedövning. Det skulle hjälpa mig att få vila, kanske få mig att orka äta lite och samla ny kraft. Jag tvekade inte en sekund! De hade fått göra vadsomhelst, bara smärtan försvann.

    Narkosläkaren var på ingång och inom en timme var bedövningen satt. Sen tog det ungefär ytterligare 20 minuter innan det gav full effekt, och DEN känslan alltså. Smärtan försvann nästan helt och hållet, och helt plötsligt kunde jag andas igen. Allt blev liksom lugnt och stilla i hela mig. Även om det kändes skönt att smärtan försvann tyckte jag samtidigt att bedövningen kändes otroligt obehaglig. Benen domnade bort och känseln i mage och rygg försvann nästan helt. När jag la handen på magen kände jag den knappt. Ja obehagligt var bara förnamnet, men det var fortfarande bättre än att ha sådär ont.

    När bedövningen gett full effekt kom barnmorskan och undersökte mig igen. Jag var öppen 5 cm och blev så glad över att höra att det nu hände grejer. Ett steg närmare bebis! Vi blev lämnade ensamma en stund, och jag kände verkligen hur jag kunde slappna av och vara närvarande i rummet. För första gången sedan vattnet gick kändes det som om jag och Pelle fick en lugn och mysig stund tillsammans. Han matade mig med en banan och lite godisbitar, gav mig saft i sugrör, masserade fötterna, ansiktet och hårbotten. Vi pratade, skrattade och vilade tillsammans. Det här var helt klart bästa stunden på hela förlossningen (innan Elsa kom ut alltså).

    IMG_0499

    Första och typ enda bilden under hela förlossningen. Här var epiduralen satt och jag fick äntligen lite vila. Är förvånad över hur otroligt pigg jag ser ut ändå, haha!

    11.30, bara en timme senare började jag dock känna ett ENORMT tryck neråt och en helt ny smärta uppenbarade sig. Vi ringde på klockan och barnmorskan kom in och undersökte mig igen. Jag var helt plötsligt öppen 10 cm och huvudet stod långt ner. Hon kunde känna huvudet sa hon. Wow så peppad jag blev, nu var bebis nära tänkte jag!

    Problemet var att jag inte kände krystvärkarna (eftersom jag var så bedövad), och den där ”wow-känslan” många pratar om i samband med krystvärkarna var inget jag någonsin upplevde under min förlossning. Jag såg tydligt på dataskärmen att jag hade enorma värkar, det gjorde helt fruktansvärt ont och trycket neråt är typ den sjukaste känslan jag upplevt, men jag fattade inte hur jag skulle göra. Eller rent fysisk förstod jag det, men eftersom jag inte kände värkarna kände jag heller inte den där urkraften av att trycka på och kunde på så vis inte samarbeta med kroppen som jag önskade.

    Helt plötsligt började jag också att skaka i hela kroppen (ytterligare en bieffekt av ryggmärgsbedövningen). Jag trodde först att det var frossa och att jag höll på att få feber, men inga filtar eller värme hjälpte och tempen var normal. Det var helt omöjligt att försöka slappna av eller påverka skakningarna på något sätt, de satt i hela vägen fram tills Elsa kom ut tre timmar senare. Det tog otroligt mycket energi och trots att jag var fruktansvärt illamående av smärtan från krystvärkarna kände jag mig så enormt hungrig. Pelle fortsatte att mata mig med saft i sugrör, men det gav mig inte mycket energi. Skakningarna och den nya smärtan gjorde mig helt utmattad. Min känsla här var att jag aldrig skulle klara att föda fram mitt barn och det enda jag önskade var att allt skulle vara över…

    Fortsättning följer…

     

    Kram / Emma.