Publicerat 28 april, 2017

Min förlossningsberättlese del 3

Graviditet, lifestories

Hej vänner ♥

Nu har ni fått läsa del 1 och 2 av min förlossningsberättelse, och idag är det dags för del 3, sista delen.

Jag har så mycket tankar och känslor kring det här med att vara gravid, föda barn och tiden efter förlossningen. Det är en jädra häftig resa på så många sätt, och innebär ju både härliga och mindre härliga upplevelser. Jag känner att jag vill prata mycket mer om det och vill gärna höra era erfarenheter. Är så roligt när ni delar med er! Även om ni nu fått läsa hela min förlossningsberättelse tänker jag att det kommer fler inlägg kring dessa ämnen framöver, och har ni tips eller önskemål på rubriker får ni gärna hojta till!

 

Tidigare inlägg om förlossningen:

>> Läs första delen av min förlossningsberättelse här!

>> Läsa andra delen på min förlossningsberättelse här!

 

Min förlossningsberättelse del 3

Jag hade krystvärkar i tre timmar och dessa tre timmar är helt klart de värsta timmarna i hela mitt liv. Jag trodde att jag hade gjort det jobbigaste när jag gått igenom öppningsskedet, men att ligga så länge med krystvärkar och inte förstå vad jag skulle göra var så hemskt. Barnmorskan var med mig hela tiden och istället för att krysta bad hon mig att försöka slappna av och andas genom värkarna. Kroppen skulle fixa detta sa hon!

Och hon hade helt rätt, men det gick långsamt framåt. I förlossningsbrevet hade jag skrivit att jag ville föda knästående, men jag orkade verkligen inte stå upp eftersom jag hade så ont, var helt utmattad och så illamående. Istället blev jag liggande på rygg, vilket ju inte är bästa positionen att föda i eftersom man inte får någon hjälp av tyngdlagen.

I två omgångar fick jag sätta mig på toalettstolen vid sängkanten och båda gångerna var huvudet på väg ut så att jag snabbt fick lägga mig i sängen igen. Men så fort jag la mig ner var det som att det hela stannade av och att jag inte riktigt hade kraften som behövdes för att trycka på.

Jag var så nära att ge upp, men så helt plötsligt sa barnmorskan att hon såg bebisens huvud i slidöppningen, och att hon hade fullt med hår. Då var det som att jag fick ny energi och det enda jag kunde tänka var att NU SKA UNGEN UT!!!

När nästa värk kom tryckte jag på allt jag orkade och lyckades krysta ut toppen på huvudet, som sedan åkte in tillbaka. Under ett par värkar hände samma sak, men på tredje värken stannade äntligen toppen på huvudet kvar. Jag fick inte krysta något på fjärde värken och på femte värken lyckades jag krysta fram halva huvudet. Ytterligare en gång fick jag andas mig igenom en värk utan att krysta och den smärtan när bebisens huvud sprängde ut mellan benen i flera minuter går inte att beskriva. Ännu en gång – det värsta jag varit med om. På sjunde värken fick jag sedan trycka på igen och då kom hela ungen utflygande i en rasande fart!

Jag var i total chock och känslorna svämmade över inom mig. Jag klarade det. Det var över. Hon var äntligen hos oss! Jag såg mitt barn framför mig. Hon skrek och hade så fin färg och stunden då de la henne mot mitt bröst är den finaste stunden i hela mitt liv. All smärta var plötsligt som bortblåst och det enda som existerade var vi. Lyckan var total och jag blev förälskad i henne vid första ögonkastet. Livet fick plötsligt en helt ny mening!

14.41 kom hon alltså äntligen ut, älskade underbara lilla Elsa. 5 dagar för tidigt, 3350 g och 48 cm lång.

IMG_0505

Jag fick bristningar på tre ställen och under första timmen när Elsa låg på mitt bröst sydde barnmorskan totalt sju stygn. Jag vet att jag innan förlossningen var rädd för att brista, men den lilla smärta det innebar var en bagatell jämfört med vad jag upplevt under förlossningen. Dessutom var det så otroligt mysigt och stort att få hålla mitt eget barn för första gången att jag knappt tänkte på vad de gjorde där nere. Elsa sökte sig snabbt till bröstet och låg där i ett par timmar och bara tuttade.

Skakningarna som satt i under krystvärkarna försvann så fort Elsa kom ut, och likaså alla jobbiga graviditetssymtom som jag haft. Så himla häftigt ändå! Efter förlossningen var jag var fylld av ett lyckorus, men också helt utmattad. Jag kunde inte ens stå på benen själv och var tvungen att ha med mig min undersköterska när jag gick på toaletten och i duschen. Jag var yr och väldigt illamående.

Den där smörgåsfikan som man får efteråt och som alla beskriver som ”det godaste de någonsin ätit” var inte alls god. Min aptit var som bortblåst de första dagarna efter förlossningen och jag vågade knappt bära Elsa själv eftersom jag kände mig så svag, var rädd för att ramla och tappa henne. Detta var dock något som ordnade upp sig efter ett par dagar och på torsdagen var min aptit tillbaka, bättre än någonsin och likaså min kraft.

Jag har sagt det ofta de senaste veckorna, men såhär i efterhand är jag så sjukt imponerad över kroppen och allt den klarar av! Det jag är allra mest imponerad över är ändå att jag nu känner att jag vill göra det igen. Kan ni förstå det efter allt jag gått igenom? Haha. Det är som att Elsa är en drog som jag skulle göra vadsomhelst för, och jag kan liksom inte förstå hur jag redan kan ha glömt hur ont det gjorde att föda henne och hur jobbig min graviditet var. Jag VET ju hur graviditeten fick mig att må, hur ont det gjorde att föda och hur mina tankar gick under förlossningen, men jag kan ändå inte minnas.

Jag vet bara att jag min kropp gett mig den finaste gåvan i livet och att jag för henne skulle göra det flera gånger om, om jag var tvungen!

IMG_0501

 

Kram / Emma.

Publicerat 26 april, 2017

Min förlossningsberättelse del 2

Graviditet, lifestories

Hej vänner ♥

I måndags delade jag första delen av min förlossningsberättelse med er, och idag är dags för del 2. Det är kul att ni är så många som uppskattar att jag delar med mig och jag vill passa på att tacka för alla era fina kommentarer på förra inlägget, det värmer så mycket att läsa!

>> Läs första delen av min förlossningsberättelse här!

 

Min förlossningsberättelse del 2

Timmarna i förlossningsrummet är för mig ganska suddiga (har fått det mesta berättat för mig av Pelle). Värkarna tog snabbt ny fart när vi väl kommit in, och jag minns att jag varierade position mellan att sitta på pilatesboll och stå i gåstol med lustgasen den första timmen. Lustgasen hjälpte lite till en början, men desto mer intensiva värkarna blev desto mer illamående blev jag, och då gjorde lustgasen det hela ännu värre, så den kunde jag inte använda mig av så länge tyvärr.

Till slut hade jag så ont att jag varken orkade stå eller sitta ner längre, så jag la mig ner i sängen. Det var en helt fruktansvärd smärta och kändes ungefär som tusen knivar i hela magen och ryggen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle göra så ont. Det är verkligen det värsta jag varit med om och jag vet att jag tänkte ALDRIG MER, aldrig mer gravid och aldrig mer föda barn (hehe, kan hända att jag tänker annorlunda nu när jag vet vilken fin belöning det blev).

Allt jag hade tränat på med avslappning och andning var som bortblåst här. Jag kunde varken andas eller slappna av och hade även otroligt svårt att tänka positivt. Värkvilan var bara någon minut och jag upplevde även en stark molande värk mellan värkarna vilket gjorde mig helt utmattad. Jag fick aldrig vila. Jag hade dessutom inte ätit något på över 14 timmar, vilket såklart också gjorde mig otroligt trött.

Pelle har berättat att han matade mig med saft och juice så gott han kunde, masserade, peppade och försökte andas med mig genom värkarna. Själv minns jag det knappt eftersom jag var så helt inne i mig själv och smärtan där och då.

Strax innan nio blev jag äntligen undersökt igen. Jag var bara öppen 3 cm, och jag kunde inte förstå att det var sant? Jag blev så besviken!!! Att höra det när jag låg där och hade så fruktansvärt ont fick mig att börja gråta. Var jag inte närmare? Hur länge till skulle jag ha såhär ont? Jag kände mig helt maktlös och ville bara ge upp…

I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag helst ville föda utan bedövning, men att jag var öppen att ändra mig om vårdpersonalen ansåg att det behövdes. Efter undersökningen sa barnmorskan att det bästa för mig där och då skulle vara en ryggmärgsbedövning. Det skulle hjälpa mig att få vila, kanske få mig att orka äta lite och samla ny kraft. Jag tvekade inte en sekund! De hade fått göra vadsomhelst, bara smärtan försvann.

Narkosläkaren var på ingång och inom en timme var bedövningen satt. Sen tog det ungefär ytterligare 20 minuter innan det gav full effekt, och DEN känslan alltså. Smärtan försvann nästan helt och hållet, och helt plötsligt kunde jag andas igen. Allt blev liksom lugnt och stilla i hela mig. Även om det kändes skönt att smärtan försvann tyckte jag samtidigt att bedövningen kändes otroligt obehaglig. Benen domnade bort och känseln i mage och rygg försvann nästan helt. När jag la handen på magen kände jag den knappt. Ja obehagligt var bara förnamnet, men det var fortfarande bättre än att ha sådär ont.

När bedövningen gett full effekt kom barnmorskan och undersökte mig igen. Jag var öppen 5 cm och blev så glad över att höra att det nu hände grejer. Ett steg närmare bebis! Vi blev lämnade ensamma en stund, och jag kände verkligen hur jag kunde slappna av och vara närvarande i rummet. För första gången sedan vattnet gick kändes det som om jag och Pelle fick en lugn och mysig stund tillsammans. Han matade mig med en banan och lite godisbitar, gav mig saft i sugrör, masserade fötterna, ansiktet och hårbotten. Vi pratade, skrattade och vilade tillsammans. Det här var helt klart bästa stunden på hela förlossningen (innan Elsa kom ut alltså).

IMG_0499

Första och typ enda bilden under hela förlossningen. Här var epiduralen satt och jag fick äntligen lite vila. Är förvånad över hur otroligt pigg jag ser ut ändå, haha!

11.30, bara en timme senare började jag dock känna ett ENORMT tryck neråt och en helt ny smärta uppenbarade sig. Vi ringde på klockan och barnmorskan kom in och undersökte mig igen. Jag var helt plötsligt öppen 10 cm och huvudet stod långt ner. Hon kunde känna huvudet sa hon. Wow så peppad jag blev, nu var bebis nära tänkte jag!

Problemet var att jag inte kände krystvärkarna (eftersom jag var så bedövad), och den där ”wow-känslan” många pratar om i samband med krystvärkarna var inget jag någonsin upplevde under min förlossning. Jag såg tydligt på dataskärmen att jag hade enorma värkar, det gjorde helt fruktansvärt ont och trycket neråt är typ den sjukaste känslan jag upplevt, men jag fattade inte hur jag skulle göra. Eller rent fysisk förstod jag det, men eftersom jag inte kände värkarna kände jag heller inte den där urkraften av att trycka på och kunde på så vis inte samarbeta med kroppen som jag önskade.

Helt plötsligt började jag också att skaka i hela kroppen (ytterligare en bieffekt av ryggmärgsbedövningen). Jag trodde först att det var frossa och att jag höll på att få feber, men inga filtar eller värme hjälpte och tempen var normal. Det var helt omöjligt att försöka slappna av eller påverka skakningarna på något sätt, de satt i hela vägen fram tills Elsa kom ut tre timmar senare. Det tog otroligt mycket energi och trots att jag var fruktansvärt illamående av smärtan från krystvärkarna kände jag mig så enormt hungrig. Pelle fortsatte att mata mig med saft i sugrör, men det gav mig inte mycket energi. Skakningarna och den nya smärtan gjorde mig helt utmattad. Min känsla här var att jag aldrig skulle klara att föda fram mitt barn och det enda jag önskade var att allt skulle vara över…

Fortsättning följer…

 

Kram / Emma.

Publicerat 24 april, 2017

Min förlossningsberättelse del 1

Graviditet, lifestories

Hej vänner ♥

Jag har äntligen fått tummen ur och börjat skriva på min förlossningsberättelse. Ni är många som undrat om jag velat dela med mig, och självklart vill jag göra det. Att föda barn är något av det häftigaste, värsta och mest fantastiska jag varit med om. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig hur det skulle vara och hur ont det skulle göra, men det är verkligen en helt otrolig resa på så många sätt!

Jag vill väldigt gärna dela mina erfarenheter med er, både positiva som negativa, så i min berättelse får ni allt!

Den blev dock väldigt lång, men jag känner inte att jag vill utesluta något och har därför valt att dela in berättelsen i tre olika inlägg för att det inte ska bli så mycket på en gång. Här får ni första delen (tyvärr utan bilder eftersom jag inte har någon passande)!

 

Min förlossingsberättelse del 1

Måndag den 10 april gick vi in i vecka 40, och jag vaknade med en speciell känsla i kroppen den morgonen. Jag vet inte varför, men på något vis kändes det som om det var något på gång. Jag minns att jag efter flera dagars enorm trötthet kände mig ganska pigg, sammandragningarna kom mer regelbundet än tidigare, trycket neråt var mer intensivt och magen hade sjunkit rejält när jag fotade bilder. Tarmen började dessutom att tömma sig och under dagen sprang jag på toaletten flera gånger för att jag var så lös i magen.

Jag tillbringade förmiddagen med att jobba lite framför datorn, åkte och handlade mat för veckan och gick sedan en skogspromenad på 4 kilometer. Det var en tung promenad och jag vet att jag tänkte att den förmodligen skulle bli en av de sista eftersom trycket neråt var så kraftigt och att jag kände av flera förvärkar när jag sedan kom hem. Men jag minns att det ändå var en härlig känsla att känna att jag kunnat röra mig så pass mycket hela vägen fram till vecka 40.

Eftermiddagen ägnade jag åt ett långt bad och när Pelle kom hem från jobbet lagade vi middag tillsammans innan vi däckade i soffan. Jag hade många och regelbundna förvärkar under kvällen, men jag vågade ändå inte tro på att något var på gång eftersom jag även haft ganska mycket förvärkar tidigare kvällar och nätter. Något kändes ändå annorlunda den här kvällen och jag gick och la mig med en känsla av hopp, kanske var det inatt det skulle hända?

Under natten till tisdagen vaknade jag sedan som vanligt strax efter tolv för att gå upp och kissa. Jag tog därefter en slurk vatten från kranen och satte i halsen, vilket utlöste en rejäl hostattack. Hostattacken utlöste sedan en kraftig värk som jag fick stanna upp och andas mig igenom, och jag kände direkt att den här värken inte var en vanlig förvärk. Det pirrade till i hela kroppen och jag blev så förväntansfull.

Jag kröp ner i sängen igen för att försöka somna om och kände då en molande värk komma smygande i mage och rygg. Ganska kort efter att jag la mig igen vände jag mig om i sängen och kände då ett tydligt ”klick”, och min enda tanke var att ”nu gick vattnet”. Snabbt sprang jag upp på toaletten igen där det bara sa splash. Ja, visst var det vattnet som hade gått!

Pelle låg fortfarande och sov så jag ropade på honom från toaletten och bad honom hämta telefonen så att vi kunde ringa till förlossningen. Den yrvakna minen han kom upp med glömmer jag aldrig. Vi kramades och försökte supa in känslan av att det nu inte var länge kvar tills vi äntligen skulle få träffa vår dotter. Vi hade väntat på det här så länge och nu när stunden var här kändes allt så overkligt!

De sa till mig att ta två alvedon och att jag skulle lägga mig och sova igen. Visst, sova tänkte jag, det kommer jag aldrig att lyckas med eftersom hela kroppen pirrade av förväntan och lycka. Jag kände mig hur pigg som helst, men gjorde ändå som de sa till mig. Vila kunde jag ju alltid göra. De sa även att om värkarbetet kom igång skulle jag höra av mig när det var 3 till 5 minuter mellan värkarna, och om det inte kommit igång på morgonen skulle jag ringa in till specielistmödravården och åka in för en koll. Jag bad då en tyst bön om att mina värkar skulle komma igång, ville inte vänta mer!

Jag behövde inte vänta så länge för 01.10 kom sedan första värken, och därefter fortsatte värkarna att komma regelbundet. Den första timmen klockade jag värkarna med 10 minuters mellanrum, men ganska snabbt började de komma oftare och snart var vi nere på 6-7 minuter mellan värkarna. Jag väckte Pelle som hjälpte mig att sätta på tens-apparaten i ryggen och värmde en vetekudde som jag kunde ha på magen. Smärtan satt dock mest i magen och jag tyckte därför inte att tensen hjälpte speciellt mycket mot smärtan, och desto kortare värkvilan blev desto mer intensiva och onda blev värkarna. Jag ville egentligen vara hemma så länge som möjligt, men när klockan närmade sig fyra på morgonen och jag kunde klocka värkarna med 3-4 minuters mellanrum kände jag att det var dags att ringa till förlossningen igen.

Vi ringde in och de sa att vi var välkomna så snart vi kände att vi behövde mer hjälp och inte orkade vara hemma längre. Jag kände att jag ville åka in med desamma, så vi gick upp och förberedde det sista. Pelle stekte äggmackor, tömde soporna, packade ihop och fick in allt i bilen medan jag satt på toaletten (vattnet slutade aldrig att rinna) och tog värk efter värk. Jag försökte andas och slappna av, men det var fruktansvärt svårt när det gjorde så ont. Vid det här laget började smärtan även kännas rejält i ryggen och jag kände mer än någonsin att jag ville vara i förlossningspersonalens trygga händer….

Att ta värkar i bilen var hemskt och jag var så tacksam över att det inte var längre än 15 minuters bilresa in till sjukhuset och lite trafik på vägarna. 05.30 kom vi in till förlossningen och blev då direkt inlagda i ett undersökningsrum där de satte CTG på mig. Det kändes så skönt att få komma in och bli undersökt och förmodligen gjorde det att slappnade jag av. Avslappningen gjorde självklart så att värkarna stannade av lite när vi låg där, och helt plötsligt var det 7 minuter mellan varje värk igen. De gjorde fortfarande fruktansvärt ont, men de kom bara inte lika ofta.

Eftersom det var så lång tid mellan värkarna ville de inte känna hur mycket öppen jag var (det medför infektionsrisk när vattnet gått). Jag blev så rädd att de skulle skicka hem oss igen, jag ville verkligen inte hem när jag hade så ont. Men tack vare att mitt vatten gått med sådan fart tyckte de ändå att vi skulle stanna kvar, så vid 7.00 fick vi äntligen komma in till ett förlossningsrum. Det var sista rummet och jag var så tacksam över att vi fick det. Vet inte vad jag hade gjort om det varit fullt!?

Fortsättning följer…

 

Kram / Emma.