Publicerat 5 april, 2017

Läsarfrågan om bulemi

ätstörning, healthstories, Läsarfrågor, Mental hälsa

Hej bästa ni ♥

Förra veckan fick jag en viktig kommentar från Sara, en tjej som delade med sig av sin resa genom ätstörningsträsket. Det berör mig så mycket när ni berättar era historier, och jag vill tacka er för att ni är så modliga och faktiskt vågar dela med er!

Jag tror så mycket på att vi är starka tillsammans, och att vi genom att prata om problemen kan stötta och på så vis hjälpa varandra.

Eftersom jag själv inte varit drabbad av bulemi väljer att lyfta Saras kommentar här i bloggen, kanske har någon av er viktiga tips eller bara några snälla, uppmuntrande tankar att dela med er av? Tror det kan uppskattas av många!

 

LÄSARFRÅGAN:

Sedan ungefär fem år tillbaka så har jag varit drabbad av ätstörningar. Eftersom att jag aldrig sökt hjälp för det så har jag heller aldrig blivit diagnostiserad för det, men jag skulle själv vilja säga att jag de tre första åren led av någon slags ortorexi. De senaste två åren dock har jag istället börjat hetsäta och de senaste ungefär nio månaderna har varit värst. Nästan varje dag har jag stått i kylskåpet och inte kunnat hejda mig själv innan jag blir så mätt så det gör ont i hela magen och jag fått ångest, men så av någon magi så lyssnade jag på två ljudböcker för ett tag sedan – ”Matrevolutionen” och ”Hjärnkoll på vikten” – som båda lutar lite mot LCHF-dieten och jag fick för mig att jag skulle testa. I en vecka har jag nu ätit mindre kolhydrater, inga sötsaker (inklusive frukt som varit något jag aldrig kunnat sluta äta av innan) och av någon magi så har jag inte hetsätit sen dess. Jag känner inte samma hunger och när jag är mätt så är jag mätt. På grund av det så har jag mått jättebra senaste veckan trotts att jag inte ens kunnat träna särskilt mycket för att jag blivit förkyld. Jag har känt mig finare, socialare och mer medveten i nuet trots att jag ätit flera ostbitar och smör (som innan varit strängt förbjudet för mig för att det är för många kalorier). Så vad är då problemet?

Trots att denna (inte så stränga) LCHF-dieten får mig att må bättre för att hetsätning upphört så känns det inte riktigt bra. För att gå från hetsätning till en annan diet gör väl mig inte frisk? Är inte det bara en annan slags ätstörning? Plus att trots att jag (som dessutom älskar att testa nya recept och laga mat) skulle trivas jättebra med att fortsätta äta den här maten och experimentera med den för att den får mig att må bra så känns det inte som om det skulle vara acceptabelt av andra. Och vad gör jag den dagen då jag inte kan äta så? Kommer jag få ångest då eller kommer jag acceptera det för att det ju bara är en engångsföreteelse? Vad tror du? Att detta kommer hjälpa mig att verkligen bli av med ätstörningarna, eller går jag bara in i en ny ond cirkel?

Jag testade faktiskt att äta en munk igår och efter det så mådde jag illa, men jag hade ingen ångest (vilket var den bästa känslan ever!), men det ledde till att jag stod och hetsåt i kylskåpet igen på kvällen. Allt detta för en munk? Är det inte då bättre att skita i munken och må bra? Vad tror du?

Jag hoppas du orkade läsa igenom allt och att du förstår vad jag menar. Jag älskar din blogg, den har gett mig mycket inspiration genom åren. Tack! :)

 

SVAR:

Tack för att du läser bloggen! Det känns otroligt roligt att höra att du fått så mycket inspiration genom åren när du kikat in här <3

Det första jag skulle rekommendera dig att göra är att söka hjälp. Jag tänker att ingen som är drabbad av ätstörningar bör försöka tillfriskna på egen hand. Ätstörningar är en psykisk sjukdom som behöver behandlas precis som vilken annan sjukdom som helst, och det är viktigt att få professionell hjälp.

Det är jättebra att du hittat något som funkar och får dig att må bättre, men precis som du säger blir du inte frisk av att gå från en diet till en annan. Sen behöver det inte vara fel att äta på ett visst sätt som du mår bra av, men det får inte styra ditt liv och begränsa dig.

Ofta så handlar en ätstörning om så mycket mer än bara maten. VARFÖR har du tagit kontroll över maten? Vad beror din ortorexi och bulemi på? För att bli frisk behöver du jobba med själva grundproblemet som gjort att du hamnat där du är idag. Om du inte får hjälp och blir behandlad finns risken att du fastnar i ätstörningsträsket och aldrig kommer upp. För mig hjälpte samtalsterpi otroligt mycket, och jag rekommenderar det därför varmt!

Det är mina tankar kring det hela, men det är även jättebra att du reflekterar kring dessa frågor själv. Om du funderar lite så kommer du att inse att du har alla svar du behöver inom dig, och det kommer också att leda dig rätt på din väg!

Vill återigen påminna om att livet handlar om så otroligt mycket mer än bara mat! Om tankar, känslor och planering kretsar kring maten är det ett tecken på att något inte stämmer, och det finns hjälp att få. Ta den ♥

 

Här kan du söka hjälp:

>> Frisk och fri

>> Sjukvården

>> Ätstörningar.se

 

IMG_8063IMG_7944

 

Ni som tidigare varit drabbad av bulemi eller någon annan slags ätstörning, hur gjorde ni för att bli friska? Vart och vad fick ni för hjälp? Hur mår ni idag?

 

Kram / Emma.

Publicerat 30 januari, 2017

Avsnitt två med mig i #DRIVKRAFTEN’s podcast

ätstörning, healthstories, Mental hälsa

Hej mina älsklingar ♥

Idag släpptes äntligen det andra poddavsnittet med mig som jag i höstas spelade in tillsammans med Malin som driver Drivkraften’s podcast, som jag också är ambassadör för.

I första avsnittet pratade vi om ätstörningar och utmattningsdepression, och jag delade med mig av min resa genom båda sjukdomarna.

>> Här finns första avsnittet att lyssna på online!

I andra avsnittet går vi djupare in på grundorsaken till dessa sjukdomar och varför jag inte mått så bra psykiskt genom livet. Vi berör också ämnen som bekräftelsebehov, alkohol och högkänslighet.

Det känns lite läskigt att dela med sig av så privata saker. Samtidigt tror jag att det är jätteviktigt att vi pratar om dessa ämnen, går bakåt i tiden och funderar på vad grundorsaken kan vara om vi inte mår så bra. Efter att ha insett mitt eget problem och börjat prata med andra om det har jag insett att problem med anknytning är vanligare än vad vi kanske kan tro, framförallt för de som lider av bekräftelsebehov.

Jag har suttit så många timmar i terapi och det lilla vi pratar om i podden känns som en fis i rymden. Det är ett så stort område att det skulle gå att göra en hel podcast om ämnet, inte bara ett litet fjuttigt avsnitt. Det finns så mycket mer att prata om och jag hoppas att jag får möjligheten att göra det en dag.

Jag hoppas ändå att det lilla jag delar med mig av kan sätta en tanke eller på något vis hjälpa någon annan ♥

>> Här kan ni lyssna på andra avsnittet online!

Alternativt kan ni ladda hem podden i er podcastapp och även lyssna på alla andra inspirerande avsnitt, vilket jag rekommenderar!

16387250_369286536762426_274666496087514905_n

 

Kram / Emma.

Publicerat 24 januari, 2017

Att drabbas av en ätstörning

ätstörning, healthstories, Mental hälsa

Hej vänner ♥

Jag fick nyligen ett mail från en läsare som berättade vad hon gått igenom det senaste året. Mailet berörde mig starkt och gjorde mig både arg, ledsen, förtvivlad och samtidigt glad. Det är så otroligt läskigt att tänka på vad det är för värld vi lever i. Vad fitnessinspirerande konton och bloggar bidrar till. Att utseendet på kroppen har fått så stor betydelse att det nästan kan leda till döden (och faktiskt gör i vissa fall). Vi lever i ett sjukt och ätstört samhälle, jag har själv varit drabbad och därför känns det extra viktigt för mig att lyfta och prata om problemet.

Mailet gjorde mig samtidigt glad eftersom det var en påminnelse om att det jag gör faktiskt gör skillnad. Det värmer otroligt mycket i mitt hjärta när ni läsare hör av er och berättar era historier om hur ni kämpar och hur mina texter hjälper er! Vi finns för varandra och det är så otroligt fint <3

Jag frågade om jag fick dela mailet och hennes berättelse med er. Jag vill visa vad de där få kilona som så många vill gå ner i vikt kan få för konsekvenser. Den här tjejen skulle bara gå ner 2-3 kilo, men det slutade med 15 kilo och total kollaps. Det är livsfarligt att banta. Om kroppen utsätts för svält för länge blir mat det enda man kan tänka på, man blir deprimerad, får ångest, svårt att sova, panikattacker o.s.v. Listan kan göras lång och ofta finns inga positiva upplevelser alls i slutändan!

Kanske kan det här bli en ögonöppnare för dig som vill gå ner de där få kilona? Kanske kan det här inlägget få dig att förstå att det finns viktigare saker i livet än några kilo hit eller dit?

Och till alla er som redan är drabbade – ge aldrig upp! Fortsätt kämpa! Det går att bli frisk. Livet blir bättre! Våga prata om hur ni mår, för jag lovar – ni är aldrig ensamma ♥

Här kommer en berättelse från en stark tjej som kämpar, hoppas det inspirerar er!

_______________________________

 

Hej Emma!

Jag vill bara rikta ett stort tack till dig!
Tack för att du delat med dig av din historia och för att du har en så otroligt peppande blogg.
Jag lider utav en ätstörning, UNS eller egentligen började allt med ortorexi.

Det började som en period för exakt ett år sen där jag skulle gå ner i vikt. Som många andra tänkte jag att ”Bara jag går ner 2-3 kilo” så kommer jag vara nöjd. Jag ville bli fastare och smalare. Och det blev jag. Och ju mer komplimanger jag fick, desto hårdare körde jag.
I april började jag räkna kalorier och uteslöt mer och mer mat.
Att börja räkna kalorier är det värsta jag gjort. Att enbart förknippa mat med siffror är hemskt och det var den värsta perioden i mitt liv.

Jag blir så arg idag när jag ser tidningar och andra som skriver ut detta. Det är säkert bra för vissa som verkligen behöver gå ner av hälsoskäl för att få en uppfattning om vad mat faktiskt innehåller, men vi är många som idag lider av en ätstörning och jag själv får ”ducka” varje dag för denna infon.

Under våren och sommaren läste jag varenda träningsblogg som fanns och insåg inte att dessa människor ”deffade”, det var alltså en livsstil de höll i 12 veckor, sen gick de över på att äta normal mat. Jag tog till varenda råd som fanns om hur man blir smal och följde dem slaviskt. Det var allt från att dricka massa vatten, till att äta på en liten tallrik till att inte äta upp maten på tallriken till att utesluta mer och mer livsmedel som ansågs ”farliga”.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag haft panikångest, men i takt med att varenda kilo försvann kom också mer ångest och min livsgnista försvann. Jag undvek vissa vänner jag ansåg vara ohälsosamma, jag undvek att gå ut på middagar och jag hade en kost som blandats av alla råd jag kunde ta. Egentligen var jag som en vegetarian som inte åt kolhydrater eller fett. Kvar finns alltså typ ägg, broccoli, keso och kvarg.

Jag har alltid varit en glad tjej, men med högra krav på mig själv. Jag har tagit många steg i min karriär trots att jag inte är så gammal (24 år) och jag har alltid haft bra självförtroende.

Men inte under hösten. Då ville jag bara dö.

Den 9 oktober bröt jag ihop framför min mamma och min lillebror och bestämde mig för att söka hjälp. Jag visade dem allt jag hållt på med hela året och en hel helg låg jag och grät.

Jag går sedan 2 månader tillbaka hos en ätstörningsklinik. Jag tänkte först att ”de är väl bara börja käka som vanligt igen” så kommer jag bli frisk. Att det skulle krävas ett besök och sen skulle allt vara som vanligt igen. Varför skulle jag ens behöva gå dit fler gånger liksom?

Men att bryta mönster är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att gå emot allt man tror är rätt och lärt sig. Den ångesten önskar jag inte ens min värsta fiende. Jag trodde och tror fortfarande jag ska dö när den kommer. Det är som att gå in i ett mörkt j*vla hav. Hjärtklappning, yrsel, svårt att andas. Ja, när jag går emot min ”demon” känns det som jag ska dö.

Igår kände jag att jag hade kört fast. Jag kände mig mer rädd än någonsin, trots alla steg jag hade tagit. Jag kände att jag hellre ville ta mitt liv än att gå igenom en dag till med denna ångest. Jag har kämpat så hårt i tre månader men igår var energin slut. Jag hade ingen motivation och jag tänkte att skulle hoppa från en bro, skära mig eller göra vad som helst för att slippa en dag till med mitt hjärnspöke eller min ”demon”.

Så läste jag om din resa, om dina peppande ord och att DET GÅR ATT BLI FRISK!

Många har sagt att om man väl släppt in den demonen finns den alltid kvar. Och jag VÄGRAR tro på det. Hur ska jag då kunna bli frisk?

Så jag läste några av dina peppande inlägg, sen gick jag raka vägen till affären och utsatte mig själv för det som (i min värld) är det läskigaste du kunde utsätta dig själv för. Pasta. Jag gjorde en spagetti och köttfärssås (på kycklingfärs visserligen då jag försöker dra ner på rött kött av miljöskäl) och med fullkornspasta. För mig ska du veta är detta otroligt stort. Det var första gången jag åt pasta på över 12 månader. Och för att utmana mig själv ytterligare åt jag även med ketchup på. Jag läste en text av dig om handlade om jul precis innan jag skulle äta av maten där du skrev något i stil med att ”Kan resten av svenska befolkningen äta denna maten så kan väl jag som tränar 4-5 pass i veckan också göra det”.

Och så åt jag. Det tog emot något fruktansvärt och jag ville halvvägs igenom inte äta upp allt, men jag sket i det och käkade på. Och igår var första dagen på väldigt länge där jag kände mig lycklig. Jag var så otroligt lycklig och kände mig som den starkaste och modigaste tjejen i världen.

Jag har fortfarande en lång resa att göra innan all mat är ”okej” mat igen, men jag kämpar varje dag. Och då behöver man tjejer som du som peppar och visar att det går att bli frisk.

Jag förstår att det inte bara är att göra all mat OK utan att jag även måste bygga upp en självkänsla och en tro om att jag duger som jag är. Och även det är något jag jobbar med dagligen.

Så TACK Emma för din fina blogg. Jag vill att du ska veta att DU hjälpte mig igår och det är jag oerhört tacksam för. Fortsätt inspirera och peppa oss tjejer, för det behövs! Jag tänker att jag ska göra allt för att få mina vänner och mig själv att bli trygga i oss själva och förstå att hur vi ser ut på utsidan inte avspeglar hur vi mår på insidan.

Att må bra handlar om så mycket mer än att se bra utDet har jag lärt mig den hårda vägen.

Så, tack snälla fina du för att du finns där som en inspiration för oss tjejer! :)
Du är verkligen en förebild.
Tack!

 

hey you

VIKTIGA TIPS!!!

>> Här kan du läsa om min resa genom ätstörningen!

>> Här kan du läsa mina övriga inlägg om ätstörningar!

>> Här kan du få stöd och hjälp om du är drabbad!

 

Kram / Emma.