Ni som är inne här och läser regelbundet vet att jag drogs med en hel del jobbiga symtom och besvär under graviditeten. Det började tidigt, redan vecka 6 med ett kraftigt illamående och nästäppa.
Nästäppan blev bara värre och värre, och även om det värsta illamåendet släppte runt vecka 16 fortsatte listan med graviditetsbesvär att fyllas på, och förutom illamående och nästäppa drogs jag sedan med svåra magproblem, sömnrubbningar, andningsvårigheter och extrem trötthet. Det hela resulterade i att jag mådde väldigt dåligt psykiskt och stundvis kände mig deprimerad.
Jag har fått en del frågor på vad som hände med alla mina graviditetsbesvär efter förlossningen samt önskemål om att skriva ett inlägg kring detta. Tiden går fort och nu är det ju snart fem månader efter förlossningen, men bättre sent än aldrig tänker jag.
Här får ni en uppdatering om vad som hände med graviditetssymtomen efter förlossningen!
Sömnen
Sömnen var ett problem redan från starten under graviditeten. I början sov jag dåligt på grund av nästäppa (finns det fler där ute som absolut inte kan sova om ni är täppta i näsan?), och senare under graviditeten sov jag dåligt på grund av magproblemen + att jag hade svårt att somna om efter varje gång jag var uppe och kissade på natten. Vissa nätter sov jag knappt alls. Sömnproblemen resulterade såklart i en enorm trötthet och var troligtvis också en anledning till varför jag mådde dåligt psykiskt. En fungerande sömn är ju så otroligt viktig för välmåendet.
Tro mig eller ej, men sömnen har faktiskt varit mycket bättre sedan Elsa kom. Det har varit lite kämpigt de senaste veckorna, men innan det låg jag sällan vaken på natten och timmarna på sömnkontot är bra många fler nu efter förlossningen än vad det var under graviditeten.
Trötthet
Dålig sömn resulterade såklart i en extrem trötthet/ orkeslöshet och jag vet inte om jag kände mig pigg eller upplevde energi en enda dag när jag var gravid? Helt ärligt så kände jag mig för det mesta helt slut och ville helst bara sova mig igenom dagarna. Jag var så trött och energilös att jag inte förstod hur jag skulle orka ta hand om ett barn?
Det här med tröttheten är intressant, för så fort Elsa föddes fick jag så mycket ny energi. Jag minns knappt att jag upplevde trötthet de första två månaderna även om jag sov mycket mindre än vad jag i vanliga fall gör. Det kändes nästan som att jag var hög på något och det var en häftig känsla. Nu såhär nästan fem månader senare är jag däremot lite tröttare. Sover jag dåligt en natt känner jag mig som en zombie dagen efter, så förmodligen gjorde hormonerna sitt jobb den första tiden. Synd att det inte varade längre kan jag tycka, hehe!
Nästäppan
Nästäppan blev bara värre och värre desto längre graviditeten fortskred, vilket såklart var en av anledningarna till den dåliga sömnen på slutet. Runt vecka 25 blev jag beroende av nässpray och tog det sedan dagligen ända fram till förlossningen. Det funkade bra till en början, men i slutet var jag så täppt att nässprayen inte längre fungerade särskilt bra, trots rejäl överkonsumtion.
Eftersom jag överkonsumerande och var totalt beroende av nässprayen fram till förlossningen trodde jag att det skulle bli ett helvete att välja sig av med den, men det blev det inte. Bara ett par veckor efter förlossningen släppte nästäppan av sig själv och sen behövde jag inte nässprayen längre. Rätt coolt ändå kan jag tycka såhär i efterhand!
Magproblemen
Jag hade dagligen ont i magen, var illamående, hade noll matlust, halsbränna, var förstoppad, var bubblig och mådde allmänt kasst i magen. Magproblemen var nog det allra jobbigaste och det som tog mest energi. Det var också en anledning till den dåliga sömnen då jag ofta låg vaken om nätterna och inte kunde sova för att jag hade ont eller var illamående.
Alla dessa problem förutom illamåendet försvann samma stund som Elsa föddes. Illamåendet hängde kvar i två dagar och sedan var det som att vända på en pannkaka – min matlust var tillbaka, och det mer än någonsin! Aldrig har mat smakat så gott som det gör nu när jag ammar.
Jag åt omeprazol mot halsbrännan hela graviditeten, men slutade direkt med den när Elsa föddes eftersom halsbrännan bara försvann. Förstoppningen släppte och magen kom igång förvånansvärt snabbt. Magontet är som bortblåst och jag kan inte minnas att jag mått såhär bra i magen på väldigt länge. Hur coolt är inte det? Kanske var det såhär det var innan graviditeten? Jag minns inte! Jag vet bara att jag har mått så dåligt i magen hela graviditeten att jag knappt mindre hur det kändes att må bra.
Det psykiska måendet
Eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt i kroppen påverkades mitt psyke väldigt negativt under graviditeten. Jag kände mig många gånger deprimerad och så ledsen över att inte kunna njuta och känna den där glädjen som många gör som gravida. Jag var också otroligt rädd för att inte orka med min bebis när hon väl skulle komma och tvivlade nästan dagligen på att jag skulle klara av att bli mamma.
Jag har ju skrivit en del i bloggen om mitt psykiska mående efter graviditeten, och som ni vet så mår jag väldigt bra. Jag vet inte om jag mått såhär bra och känt mig så lugn inombords någon gång i livet tidigare? Sedan Elsa kom har livet fått en ny mening och jag tycker att det är så skönt att ha någon annan än mig själv att fokusera på. Sen var det självklart att jag mådde bättre psykiskt när jag också mådde bättre fysiskt.
Andfåddhet och andningsbesvär
Jag upplevde tidigt i graviditeten att jag blev andfådd av att gå i trappor, gå promenader och liknande. Det var som att kroppen sa till mig att ta det lugnare genom att göra mig andfådd. Kroppen är bra smart ändå. På slutet var det dock bedrövligt och jag kunde knappt gå upp för trappen här hemma utan att flåsa som en hund. Jag upplevde även att det var svårt att andas ungefär från vecka 30 och led mest av det i sittande och liggande position. De sista tio veckorna kunde jag inte ligga på rygg och knappt sitta ens lite bakåtlutad för att jag fick sån andnöd (och ett kraftigt illamående). Elsa låg väldigt mycket ”inåt” i magen och tryckte på lungor och andra organ vilket gjorde att jag både blev illamående och fick svårt att andas.
Som med alla andra symtom släppte även dessa direkt Elsa föddes. Konditionen är ju långt ifrån vad den en gång var, men jag flåsar ju inte direkt av att gå i trappor eller får andnöd av att ligga eller sitta ner som tur är. Kort och gott – eftersom det var Elsa som tryckte på lungorna så blev det ju bra så fort hon kom ut. Vilken tur!
Fotografier av: Caroline Dahlén
Ja hörrni, vilken resa den där graviditeten var! Det var en riktig pärs att gå igenom, och jag vet att jag flera gånger lovande mig själv att aldrig bli gravid igen. Men nu såhär i efterhand när jag vet vad jag har fått känner jag såklart att det var värt det och att jag ändå skulle kunna göra det igen. Min kropp har gett mig den finaste gåvan i livet och jag är så tacksam för det även om jag var tvungen att genomlida 9 pissjobbiga månader för att få min belöning!
Har fått frågan om vi vill ha fler barn och det vill vi såklart, men inte än! Jag väntar gärna några år, mest för att jag vill ge Elsa tiden nu. Är såklart lite rädd för att må dåligt igen och att det då ska ta tid från mig och Elsa nu när hon är liten. Vår tid nu känns så värdefull och jag vill kunna njuta av den ♥
Kram / Emma.
Vill bara säga tack. Alltså TACK! Jag är gravid i vecka 35 och har också problem med sömnen, vilket ledde till en släng av utmattning i början av sommaren, som i sin tur satte igång en hemsk spiral av ångest och oro för hur jag ska kunna ta hand om ett barn. Därför känns det helt fantastiskt att läsa ditt inlägg om att du tog dig igenom allt det jobbiga. Och att det vände när lilla Elsa kom.
Jag mår mycket bättre nu och har börjat se fram emot att bli mamma – men det har varit en jobbig väg hit och jag är rädd att trilla ner i ett svart hål igen.
På många sätt är jag glad över att vara gravid i en tid när kvinnor faktiskt pratar med varandra om att en graviditet inte bara är rosenrosa. I en tid när internet gör att man kan ramla över såna här inlägg och känna att man inte är ensam.
Du gjorde min dag!
Så glad att det gav dig så mycket att läsa detta! Jag lovar att när din bebis väl är här kommer du att vara den allra bästa mamman för hen. Du gör så gott du kan och skulle det bli så att du inte mår bra så finns det hjälp att få, glöm aldrig det! Stor lycka till <3
Tänk att det kan vara så lika också. Jag mådde fruktansvärt under min första graviditet. Jag hade inte alla dina krämpor men svåra sömnstörningar och drabbades av en djup graviditetsdepression, blev sjukskriven, medicinerar och mot slutet till och med inlagd. Jag var skräckslagen inför att bli mamma. Trodde inte jag skulle klara av det, var så rädd för att jag inte skulle kunna älska henne tillräckligt. Det märkliga var att när hon väl kom efter ett planerat snitt, så tog det två dagar. Sedan vände allt på en femöring och jag blev mig själv igen. Plus så himla lycklig över mitt fantastiska lilla barn som det visade sig att jag älskade långt mer än jag ens trodde en människa kunde älska 🙂 trots bedrövlig graviditet, så kom min längtan efter fler barn redan efter två veckor sedan förlossningen (och lillans kolik började ge sig till känna!) och idag är jag gravid igen och är beräknad två veckor innan lillans tvåårsdagen. Den här graviditeten är annorlunda. Sover bedrövligt men får tidig hjälp för det och försöker njuta lite (det går ibland) annars så fokuserar jag på den stora vinsten när jag är i mål. Nu vet jag ju faktiskt redan på förhand att mitt lilla barn är värd allt lidande som en graviditet kan kasta åt en. Hoppas dock på att slippa depression denna gång. Och kolik. Men jag vet att jag skulle klara det igen för vi har redan tagit oss igenom det en gång 🙂 men det är skönt med andras berättelser som inte var så rosenskimrande. Jag träffade så många som bara pratade om hur bra de mått och hur mycket de njutit av sina graviditeter. Jag kände mig rätt ensam med mina känslor. Tänk ändå vad vi är starka! Och vad vi uthärdar för våra barn!
Tack för din berättelse<3
Tusen tack för att du delade med dig! Så starkt att få läsa din berättelse 😀 Vi är så grymt starka som du säger 🙂 Kram
Vad skönt att det mesta har släppt. För mig är det precis tvärtom…jag hade en ganska bra/enkel graviditet men mår nu ingen vidare.
Kroppen har inte hämtat sig bra allt trots att jag som du fick barn i april. Jag har svårt att gå/springa etc.. nu har jag i och för sig en kropp som för med sin mycket smärta även i vanliga fall.
Vill även passa på och tacka för en bra blogg. Jag följer dig dagligen och gillar verkligen inläggen om ”Elsa”. Det är så roligt att följa hennes utveckling med tanke på att jag har en son i samma ålder.
Vad trist att höra! Har du sökt hjälp för det? Det är inte meningen att du ska gå och ha ont och finns hjälp att få. Så viktigt att du prioriterar dig själv lite också! Och tack för dina fina ord om bloggen, de värmer! Stor kram
Vad skönt att allt verkar ha vänt :). Ni är så fina ❤
Ja det är skönt att kunna njuta av livet igen 🙂 Tack <3
En fråga angående det här med magen. Hur var det i början av ditt och Pelles förhållande och du t.ex. hade väldigt mycket gaser? Speciellt då sådana som luktar illa. Var det inte jobbigt/pinsamt och hur hanterade du det i så fall? Har nämligen precis blivit tillsammans med en underbar kille och egentligen tror jag inte han skulle tycka det var konstigt om jag var dålig i magen eller så (han har t.ex. sagt att jag inte alls ska bry mig om det läcker mensblod i hans säng utan ”känna mig som hemma”), men JAG tycker det känns jobbigt. Hade min första släng av förhållande-magproblem nu under natten till lördagen och att ligga bredvid någon i flera timmar med en mage full av gaser och magknip var inte alls roligt.. Bor dessutom i en lägenhet på 43 kvadrat = ingenstans att gå undan och släppa ut allting utan risk för att höras. Det här lär ju hända igen liksom, (illaluktande) gaser och bajs är ju en del av livet. Så liksom… hur ska jag tänka? Göra? För jag skäms trots att jag inte borde!
Jo jag tyckte att det var jättejobbigt! Men för Pelle var det här med gaser i magen ingen konstighet. Första morgonen när jag sov över där fes hand vid frukostbordet. Jag höll på att smälla av för ”så gör man ju inte”. Haha. Nu var det ingen illaluktande, men det förklarar lite hans syn på att fisa. Vi pratade mycket om min mage och hur den var och har alltid haft ett avslappnat förhållande till det här med bajs och fis. Jag förstår att du har det jättejobbigt och visst rä det lite pinsamt i början, men jag tycker att det verkar som om din kille är toppen där! Du ska inte skämmas, gaser är normalt och han vill nog hellre att du ska släppa ut det och må bra istället för att gå runt och hålla det inne och få ont i magen. Prata om det skulle jag rekommenderaa <3