Emma Barremyr

Att drabbas av en ätstörning

Hej vänner ♥

Jag fick nyligen ett mail från en läsare som berättade vad hon gått igenom det senaste året. Mailet berörde mig starkt och gjorde mig både arg, ledsen, förtvivlad och samtidigt glad. Det är så otroligt läskigt att tänka på vad det är för värld vi lever i. Vad fitnessinspirerande konton och bloggar bidrar till. Att utseendet på kroppen har fått så stor betydelse att det nästan kan leda till döden (och faktiskt gör i vissa fall). Vi lever i ett sjukt och ätstört samhälle, jag har själv varit drabbad och därför känns det extra viktigt för mig att lyfta och prata om problemet.

Mailet gjorde mig samtidigt glad eftersom det var en påminnelse om att det jag gör faktiskt gör skillnad. Det värmer otroligt mycket i mitt hjärta när ni läsare hör av er och berättar era historier om hur ni kämpar och hur mina texter hjälper er! Vi finns för varandra och det är så otroligt fint <3

Jag frågade om jag fick dela mailet och hennes berättelse med er. Jag vill visa vad de där få kilona som så många vill gå ner i vikt kan få för konsekvenser. Den här tjejen skulle bara gå ner 2-3 kilo, men det slutade med 15 kilo och total kollaps. Det är livsfarligt att banta. Om kroppen utsätts för svält för länge blir mat det enda man kan tänka på, man blir deprimerad, får ångest, svårt att sova, panikattacker o.s.v. Listan kan göras lång och ofta finns inga positiva upplevelser alls i slutändan!

Kanske kan det här bli en ögonöppnare för dig som vill gå ner de där få kilona? Kanske kan det här inlägget få dig att förstå att det finns viktigare saker i livet än några kilo hit eller dit?

Och till alla er som redan är drabbade – ge aldrig upp! Fortsätt kämpa! Det går att bli frisk. Livet blir bättre! Våga prata om hur ni mår, för jag lovar – ni är aldrig ensamma ♥

Här kommer en berättelse från en stark tjej som kämpar, hoppas det inspirerar er!

_______________________________

 

Hej Emma!

Jag vill bara rikta ett stort tack till dig!
Tack för att du delat med dig av din historia och för att du har en så otroligt peppande blogg.
Jag lider utav en ätstörning, UNS eller egentligen började allt med ortorexi.

Det började som en period för exakt ett år sen där jag skulle gå ner i vikt. Som många andra tänkte jag att ”Bara jag går ner 2-3 kilo” så kommer jag vara nöjd. Jag ville bli fastare och smalare. Och det blev jag. Och ju mer komplimanger jag fick, desto hårdare körde jag.
I april började jag räkna kalorier och uteslöt mer och mer mat.
Att börja räkna kalorier är det värsta jag gjort. Att enbart förknippa mat med siffror är hemskt och det var den värsta perioden i mitt liv.

Jag blir så arg idag när jag ser tidningar och andra som skriver ut detta. Det är säkert bra för vissa som verkligen behöver gå ner av hälsoskäl för att få en uppfattning om vad mat faktiskt innehåller, men vi är många som idag lider av en ätstörning och jag själv får ”ducka” varje dag för denna infon.

Under våren och sommaren läste jag varenda träningsblogg som fanns och insåg inte att dessa människor ”deffade”, det var alltså en livsstil de höll i 12 veckor, sen gick de över på att äta normal mat. Jag tog till varenda råd som fanns om hur man blir smal och följde dem slaviskt. Det var allt från att dricka massa vatten, till att äta på en liten tallrik till att inte äta upp maten på tallriken till att utesluta mer och mer livsmedel som ansågs ”farliga”.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag haft panikångest, men i takt med att varenda kilo försvann kom också mer ångest och min livsgnista försvann. Jag undvek vissa vänner jag ansåg vara ohälsosamma, jag undvek att gå ut på middagar och jag hade en kost som blandats av alla råd jag kunde ta. Egentligen var jag som en vegetarian som inte åt kolhydrater eller fett. Kvar finns alltså typ ägg, broccoli, keso och kvarg.

Jag har alltid varit en glad tjej, men med högra krav på mig själv. Jag har tagit många steg i min karriär trots att jag inte är så gammal (24 år) och jag har alltid haft bra självförtroende.

Men inte under hösten. Då ville jag bara dö.

Den 9 oktober bröt jag ihop framför min mamma och min lillebror och bestämde mig för att söka hjälp. Jag visade dem allt jag hållt på med hela året och en hel helg låg jag och grät.

Jag går sedan 2 månader tillbaka hos en ätstörningsklinik. Jag tänkte först att ”de är väl bara börja käka som vanligt igen” så kommer jag bli frisk. Att det skulle krävas ett besök och sen skulle allt vara som vanligt igen. Varför skulle jag ens behöva gå dit fler gånger liksom?

Men att bryta mönster är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att gå emot allt man tror är rätt och lärt sig. Den ångesten önskar jag inte ens min värsta fiende. Jag trodde och tror fortfarande jag ska dö när den kommer. Det är som att gå in i ett mörkt j*vla hav. Hjärtklappning, yrsel, svårt att andas. Ja, när jag går emot min ”demon” känns det som jag ska dö.

Igår kände jag att jag hade kört fast. Jag kände mig mer rädd än någonsin, trots alla steg jag hade tagit. Jag kände att jag hellre ville ta mitt liv än att gå igenom en dag till med denna ångest. Jag har kämpat så hårt i tre månader men igår var energin slut. Jag hade ingen motivation och jag tänkte att skulle hoppa från en bro, skära mig eller göra vad som helst för att slippa en dag till med mitt hjärnspöke eller min ”demon”.

Så läste jag om din resa, om dina peppande ord och att DET GÅR ATT BLI FRISK!

Många har sagt att om man väl släppt in den demonen finns den alltid kvar. Och jag VÄGRAR tro på det. Hur ska jag då kunna bli frisk?

Så jag läste några av dina peppande inlägg, sen gick jag raka vägen till affären och utsatte mig själv för det som (i min värld) är det läskigaste du kunde utsätta dig själv för. Pasta. Jag gjorde en spagetti och köttfärssås (på kycklingfärs visserligen då jag försöker dra ner på rött kött av miljöskäl) och med fullkornspasta. För mig ska du veta är detta otroligt stort. Det var första gången jag åt pasta på över 12 månader. Och för att utmana mig själv ytterligare åt jag även med ketchup på. Jag läste en text av dig om handlade om jul precis innan jag skulle äta av maten där du skrev något i stil med att ”Kan resten av svenska befolkningen äta denna maten så kan väl jag som tränar 4-5 pass i veckan också göra det”.

Och så åt jag. Det tog emot något fruktansvärt och jag ville halvvägs igenom inte äta upp allt, men jag sket i det och käkade på. Och igår var första dagen på väldigt länge där jag kände mig lycklig. Jag var så otroligt lycklig och kände mig som den starkaste och modigaste tjejen i världen.

Jag har fortfarande en lång resa att göra innan all mat är ”okej” mat igen, men jag kämpar varje dag. Och då behöver man tjejer som du som peppar och visar att det går att bli frisk.

Jag förstår att det inte bara är att göra all mat OK utan att jag även måste bygga upp en självkänsla och en tro om att jag duger som jag är. Och även det är något jag jobbar med dagligen.

Så TACK Emma för din fina blogg. Jag vill att du ska veta att DU hjälpte mig igår och det är jag oerhört tacksam för. Fortsätt inspirera och peppa oss tjejer, för det behövs! Jag tänker att jag ska göra allt för att få mina vänner och mig själv att bli trygga i oss själva och förstå att hur vi ser ut på utsidan inte avspeglar hur vi mår på insidan.

Att må bra handlar om så mycket mer än att se bra utDet har jag lärt mig den hårda vägen.

Så, tack snälla fina du för att du finns där som en inspiration för oss tjejer! 🙂
Du är verkligen en förebild.
Tack!

 

hey you

VIKTIGA TIPS!!!

>> Här kan du läsa om min resa genom ätstörningen!

>> Här kan du läsa mina övriga inlägg om ätstörningar!

>> Här kan du få stöd och hjälp om du är drabbad!

 

Kram / Emma.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. K

    vilken stark berättelse! Jag har själv varit med om det för ca 10 år sedan, drabbades när jag var 14, fick ”hjälp” när jag var 15. Jag vet inte om det var att jag fick behandling på ett mindre sjukhus eller om kunskapen var så dålig då, men jag fick knappt någon hjälp av läkarna. Tex fick jag fortsätta träna 5 dagar i veckan som vanligt även fast jag fått diagnosen, kom i kontakt med ordet ångest för bara ett par år sedan och fick som en aha upplevelse att det var det jag haft då min psykolog aldrig pratade om det. Hoppas innerligt att det blivit bättre sedan dess och att denna tjej får mycket bättre läkarvård. Tack för att du inspirerar, när inte läkarna hjälpt mig så har det varit personer som dig som gjort det och hjälpt så mycket på vägen. Och även idag får jag så mycket inspiration från bra förebilder. Kramar

    1. Emma

      Tack för att du delar med dig <3 Jag känner igen mig lite i det du berättar, men tror att det blivit mycket bättre inom vården de senaste åren. Det finns idag mer kunskap och jag hoppas att det hela tiden förbättras! Kram

  2. B

    Vad fint att hon delar med sig av sin historia! Och ja Emma, du gör stor skillnad! Och att det går att bli frisk från ätstörningar kan även jag intygar jag var sjuk 2012-2015, men mår toppen nu. 10 kg tyngre och tusen gånger starkare, framförallt mentalt!

    1. Emma

      Ja verkligen! Och tack för dina fina ord och för att du delar med dig! Så fint att läsa om fler som blivit friska och bevisar att DET GÅR <3 ta hand om dig!

  3. Sofia Häger

    Håller helt med denna starka underbara tjej som kommenterat. Bra skrivet och formulerat, hög igenkänning även om det var många år sedan för mig nu. Men bara så du vet, DU inspirerar Emma. Fortsätt så. Det hjälper troligtvis fler än du nånsin kan tro!

    Kramar
    (sofiahager på instagram)

    1. Emma

      Ja det var verkligen bra skrivet och formulerat! Vi är många som känner igen oss och det är så viktigt att sprida budskapet om att det går att bli frisk om man har en tro på det! Och tack för dina fina ord, de värmer <3 Kram

  4. J

    Hej Emma! Kikar in på din blogg lite då och då, för nåt år sen flera gånger om dagen. Det var när jag var påväg att bli frisk från min (som jag inte visste då) ätstörning. Jag hade precis samma resa som denna tjejen i mailet. Jag intalade mig då, och efter att ”det var/är ju ingen ätstörning, sånt har man ju i flera år”. Men jag kände nu att de finns fler med lika kort hets-resa som mådde lika dålig som mig, och att det är okej!! Jag mår så himla mycket bättre idag, men har några få saker som fortfarande sitter i. Du inspirerar!! KRAM

    1. Emma

      Tack för din kommentar och för att du delar med dig! Du är grym som kämpar och tagit dig dit du är idag! Sträck på dig och var stolt, du är fantastisk <3 Kram

  5. E

    Vilket bra mejl! Känner verkligen igen mig så mycket, det är så mycket starka känslor inkopplade i en ätstörning.

    1. Emma

      tack för att du delar med dig! Så många som är drabbade och vi behöver stötta varandra <3 Det r verkligen starka känslor i en ätstörning, men det går att bli frisk om man är villig att kämpa <3

stats