Emma Barremyr

Frisk och fri?

Hej vänner ♥

Ni med ätstörningar, tror ni på friskhet?

När jag tänker tillbaka på mig själv minns jag att ordet frisk skrämde mig något otroligt. Skulle det betyda att jag skulle kunna vila från träningen och våga äta samma mat som alla andra? Skulle det betyda att jag skulle gå upp i vikt?

Skrämmande.

Nä, även om jag kämpade trodde jag aldrig att jag skulle våga släppa taget helt och hållet, att jag skulle bli fri och äga mitt liv.

Jag trodde nog inte på friskhet då eftersom alla de sakerna som innebar att vara frisk var så otroligt skrämmande. Och jag förbannar mig själv för att jag inte vågade tro tidigare. Även om jag kämpade kan jag idag se vilka krokben jag satte för mig själv gång på gång.

Problemet låg i att jag aldrig slutade jämföra mig med andra. Även om jag kämpade med maten och mot mina ångesttankar så såg jag hela tiden på alla andra som såg bättre ut i mina ögon. Jag tyckte jag var sämre, fulare och mindre värdefull. Så otroligt dumt. Jag kämpade på med maten, och när det till slut inte var ett problem längre, när jag äntligen började känna mig normal insåg jag att jag på vägen också lyckats bli kompis med kroppen, att vi jobbade i team och var starka ihop och att jag fått en starkare självkänsla på det!

Jag har gjort en lång resa som fått mig att förstå att det går att bli frisk. Resan har också lärt mig att uppskatta rätt saker i livet och att vara tacksam för det jag har, speciellt tacksam för den fantastiska och fina kroppen jag har! Idag vet jag att jag inte ska jämföra mig med andra. Idag är jag stolt för att jag är jag och för att jag har en frisk kropp! Jag är stolt över min resa och att jag står där jag står!

Idag ler jag mot mig själv i spegel varje morgon och säger till mig själv att jag är fantastisk!

Så ni där ute med ätstörningar. TRO PÅ FRISKHET! Kämpa för det och tala om för er själva att ni är värda ett liv som ni mår bra av, att ni är fantastiska för dem ni är och att ni har fantastiska och fina kroppar! Jämför er inte med andra, ALDRIG! För ni är inte dem!

IMG_2537

 

Att vara frisk är också att vara fri. Friheten är fantastisk och värd att kämpa för! Ni är värda att kämpa för, kom ihåg det!

 

Behöver du hjälp eller vill ha någon att prata med? Klicka här!

Kram / Emma.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Ida

    Hej,
    Har läst igenom många av dina inlägg relaterade till ätstörningar ikväll. Detta inlägget gav verkligen ett sting i hjärtat, tillsammmans med inläggen om att vila och bli fri från ångest känner jag igen mig så otroligt mycket i detta. Dock är jag långt ifrån frisk och insåg att detta inlägg verkligen slog huvudet på spiken, för jag vet inte ens om jag vill bli frisk? Precis som du skriver att ”ska jag då vila ifrån träningen” och ”behöva äta samma mat som alla andra?”, jag har haft denna ätstörning så länge att jag identifierar mig med den, jag vet inte vad jag skulle vara utan den. Jag har helt enkelt slutat att tro att det går, med över tio år av detta h*lv*te så har jag istället börjat tro att jag får acceptera den här sociala isoleringen och dessa hjärnspöken och övertränade kropp. Hur som helst så vill jag tacka för dessa inlägg Emma!

    1. Emma

      Fina Ida, då vill jag återigen påminna dig om att det GÅR! Du kan välja det friska livet och övervinna dina hjärnspöken och du måste våga tro på det! Livet är så mycket mer än mat och vikt eller utseende! Ta hand om dig fina du! Stor kram

  2. Carro

    Hej
    Måste bara säga att du verkligen är en stor inspiration för mig!!
    Jag är en tjej på 15 år som har problem md mat och träning.
    Jag är underviktig just nu och jag tränar inte längre för att jag tycker det är kul utan det är ett måste!!
    Jag är väldigt stressad för allt med träningen, vi har konditions- test i skolan rätt som jag måste göra bra ifrån mig på!
    Nu har jag inte tränat riktigt bra på en vecka!
    Jag måste göra bra ifrån mig för det är det ända jag kan……
    Jag äter för lite och jag har perioder då jag är väldigt deprimerad…
    Hoppas du tar dig tid att svara för jag känner att jag bara blir sämre……

    Carro

    1. Emma

      Fina Carro! Det glädjer mig att jag har möjligheten att vara en sån inspiration för dig! Jag hör att du behöver jobba på din självkänsla och skulle därför rekommendera dig att läsa Mia Törnbloms bok ”samlade tankar om självkänsla”. Den fick mig att må mycket bättre! Du är värd att må bra och det är bara du som väljer dina tankar och hur du vill leva, kom ihåg det! Stor kram

  3. anonym

    Hej Emma!
    TACK för en underbar blogg!!! Du är en otrolig inspirationskälla och sprider verkligen livsglädje genom din blogg.
    Jag har några frågor som handlar om just ätstörningar och jag hoppas att det är OK att jag ställer dem.
    Jag har själv varit nere i skiten ett bra tag nu, flera år faktiskt. I vissa perioder har det blivit lite bättre, men sedan har jag fått återfall gång på gång (anorexia).
    Jag är såååå fruktansvärt trött HELA tiden. Ibland vet jag inte ens vart jag ska ta vägen. Jag sover dåligt och känner mig aldrig utvilad när jag vaknar om mornarna. Jag är så rädd för att denna trötthet aldrig ska ta slut, även då jag blir normalviktig igen (har just nu ett BMI på runtomkring 16 tror jag).
    Jag antar att det bästa för mig är att vila just nu, men det är märkligt nog, trots den enorma tröttheten, oerhört svårt…
    Och sedan har vi håret. Naglarna är det inget fel på, men jag tappar så ofantligt mycket hår. Detta trots det faktum att jag försöker ge min kropp tillräckligt med mat (har lyckats gå upp lite drygt 6 kilo på egen hand under det senaste året). Men håret verkar inte vilja bli bättre: det blir allt tunnare, är torrt och slitet.
    Jag vet att det kanske är dumt att oroa sig för en så superficiell sak som håret då mina organ och resten av kroppen är det som borde oroa mig mest, men det är inte kul att se håret falla av…
    Kanske har då några tips eller råd?
    Stora kramar till dig och tack återigen för en fin blogg 🙂

    1. Emma

      Hej! Tack själv för att du kikar in här och är en del av bloggen! Vad du än gör så fortsätt inte att kämpa med din ätstörning, du är värd ett friskt liv! Jag förstår dina problem och i mina öron så låter det som att din kropp fortfarande inte får tillräckligt med näring. Får du någon hjälp med det här? Har du kollat upp eventuella brister? Om inte så skulle jag rekommendera dig att göra det. Be någon kunnig lägga upp en bra och hälsosam kostplan som du kan följa så att du får i dig den näring du behöver! Vad rädd om dig! Kram

    2. anonym

      Tack för ditt svar 🙂
      Jag har sökt hjälp och påbörjat behandling. Jag har kollat upp eventuella brister och mina blodvärden är helt perfekta (konstigt, men även härligt, nog).
      Jag försöker verkligen att ta det lugnt och att äta ordentligt… det tuffaste är att sluta räkna. Jag vill av hela min själ och hela mitt hjärta sluta med räknandet, men samtidigt är det så fruktansvärt läskigt.
      Jag hoppas verkligen att vilan kommer att ge resultat och att energin kommer så småningom…

      Jag tycker för övrigt att din blogg är helt fantastisk och att det är underbart att se hur fritt du lever i dag. Det ger hopp.

      Kramar!

  4. Linda Assarsson

    Nu har jag blivit medlem i ”Frisk & Fri” och tänker se till att ta tag i mitt liv en gång för alla 🙂
    Jag äter och tränar och har hittat en ok balans, men tankar om mat finns fortfarande kvar och stör mig.. Nu är det dags att jag lär mig hantera detta för att därmed kunna leva det fria, underbara liv som jag vill leva 🙂
    Tack för din pepp Emma 🙂 <3

  5. Madeleine

    Jag kan fortfarande 10 år senare få upp de där skrämda tankarna i huvudet, skillnaden idag är att jag inte måste agera på dem och hoppa över maten, träna mer eller vad det nu kan vara.

  6. Sandra

    Hej! Måste börja med att skriva att jag älskar ditt blogg och dina fina inlägg. Aneroxian har tagit hårt på mig, även om jag aldrig blev ”diagnosticerad”. Jag själv trodde aldrig riktigt att jag var så djupt ned i skiten, men tankarna svävar fortfarande (nästan 1 år senare) väldigt mycket kring mat och träning. Jag älskar att träna, men eftersom jag fortfarande inte har nått ”rätt” BMI så försöker jag hålla ned lite också på förbränningsträning. Problemet är bara att mina muskler också har följt med fettet ut ur kroppen… Det var ju inte meningen att det skulle bli såhär. Nu har fotbollen börjat igen, men jag vet inte om jag vågar träna 3gånger X 2h i veckan. Träningen innebär mycket intervallen och förbränning och det gör att jag oroar mig över om jag får i mig tillräckligt. Jag äter 6 gånger om dagen varav ett av mellanmålen är större när jag har tränat.
    Tycker du att en underviktig person kan träna så mycket och både bygga upp sina muskler, samt öka kroppsfettet? De elaka tankarna oroar mig hela tiden för att det inte byggs några muskler bara fett och att jag bryter ned mig själv. Vad ska jag göra?

    Kramar Sandra

  7. Malin Rosén

    Så himla bra inlägg skrivit! Uppskattar verkligen din blogg och hur även du pratar så öppet om din bakgrund – tillsammans hjälper vi förhoppningsvis många!! Så berörande att få ta del av din resa, du är grym!!
    Håller helt med dig – frisk innebär att vara fri, fri både psykiskt och fysiskt, med mer positiva tankar och fria tankar får vi ett mer positivt och fritt liv. Framför allt började jag känna mig mer självständig när jag blev frisk, något jag även tänkt på.

    Må gott!

  8. Ann-Sofie

    Under din resa tillbaka till friheten, hade du någonsin problem med att överäta? Känslan av att aldrig vara mätt osv? Vad tror du man kan göra för att förhinda denna känsla? Och hur vågar man släppa taget om kalorierna och lita på att kroppen sköter sitt?
    Många frågor blev det nu. //ängslig ätstörningssoldat

  9. Anonym

    Hej Emma! Måste först och främst säga vilken inspirationskälla du är! Helt fantastisk! Jag har en fråga till dig, när du hade din ätstörning och var sjuk hade du din mens då? Om inte hur lång tid efter kom den tillbaka? Jag gick ner 8 kg rätt snabbt förra året och hade en liten ätstörning som nu är över, men min mens försvann för ett år sen… troligen pga av viktnedgången. Även fast ätstörningen är borta tkr jag så väger jag fortfarande samma och är kanske därför jag inte får tillbaka min mens? Hur var det för dig? Tack för en grym blogg!! 🙂

stats