Emma Barremyr

1. Hur HUNGRIG jag skulle bli av att amma. Med andra ord – mat har aldrig smakat så gott som det gör nu! Helt seriöst så jag har aldrig upplevt liknande hunger tidigare och det är som att det inte finns något stopp i mig. Det är ju rätt självklart nu när jag tänker på det – det är ju en annan människa som äter av mig! Min aptit ät bättre än någonsin, jag sitter ofta och tänker på vad jag ska äta för gott nästa gång jag äter redan innan jag ätit upp nuvarande måltid (hehe) och vaknar till och med om nätterna och behöver gå upp och äta. Just nattätandet har blivit lite bättre nu, men i början hade jag alltid en klase bananer på sängbordet. Är också mer sötsugen än någonsin och gissar att kroppen behöver extra mycket kolhydrater nu när jag ammar. Urtekrams bananchips har därför varit min dagliga last sedan förlossningen – älskar det knapriga söta!

2. Hur TÖRSTIG jag skulle bli av att amma. Hehe. Också ganska självklart, men alltså törsten jag kände varje gång Elsa sög tag i bröstet de första månaderna var SJUK (nu är det inte riktigt samma länge). Det var som att munnen blev torr som ett sandpapper på en sekund, och i den stunden kunde jag lätt hiva i mig 1/2 liter vatten bara sådär. Aldrig har vatten smakat så gott och jag dricker nog minst 3 liter om dagen nu för tiden!

3. Att jag under de första månaderna varje gång jag vaknade på natten, skulle vakna i panik och tro att jag somnat under nattamningen och lagt mig PÅ Elsa. Jag sover alltid i framstupa sidoläge med en kudde under armen/ bröstet, och jag trodde varje gång jag vaknade att det var Elsa jag låg och mosade under mig, men insåg efter några yrvakna sekunder att det var kudden jag låg på och kunde därmed lugna ner mig. Hehe. Någon som känner igen det?

4. Vilka beskyddarinstinkter jag skulle känna när Elsa gråter. När hon är ledsen och gråter/ skriker vill jag bara ta henne och krama henne. Jag vill inte att hon ska vara hos någon annan och känslan när någon annan försöker trösta henne är jättejobbig. Trodde jag skulle vara mer cool här och typ låta Pelle och andra nära i familjen också få trösta, men jag får lite lätt panik om jag inte får hålla om henne när hon är ledsen. Det är som att hela jag paralyseras när hon gråter och att jag inte blir lugn förrän jag får krama om henne. Har dock fått öva en hel del på att låta Pelle få ta henne när hon är ledsen (vi har bråkat om henne ett x antal gånger) även om det känns jobbigt, för han känner tydligen samma instinkter som mig….

5. Vilken magisk kärlek kärleken till ens barn är. Visst visste jag att jag skulle älska mitt barn, men jag hade ingen aning om hur otroligt stark den kärleken faktiskt skulle vara, det är ju jättesvårt att tänka sig in i de känslorna innan man blir mamma. Det är en kärlek som får det att kittla i magen, som gör mig glad och som får hjärtat att slå starkare än någonsin. Ni vet när man är nykär och tänker på personen man förälskat sig i prick varje sekund, precis så är det, men samtidigt är det en helt annan kärlek än den jag känner gentemot Pelle. Det sjuka är att jag bara blir mer och mer kär för varje dag som går och det är bara så jäkla häftigt att få uppleva!

Livet som förälder är minst sagt spännande, hehe 🙂

Kram / Emma.