ätstörning

    ANTIDEPRESSIV MEDICIN

    img_8786-kopia

    Mina älskade hjärtan ♥

    Ni berör mig så otroligt mycket när ni vågar öppna upp er och dela med er av er psykiska ohälsa! Det är så fint att vi finns här för varandra och vågar prata om jobbiga saker. Livet är inte enkelt, det går upp och ner i en galen bergochdalbana, och det är bara så det är. Livet kan vissa gånger kännas skitkasst, speciellt när vi når en botten, då kan det nästan kännas som att det inte längre finns någon yta att komma upp till. Men det finns det. Det kommer alltid bli bättre än när vi mår som sämst, glöm aldrig det!

    Och det är OKEJ att må dåligt och ha dessa dippar i livet!

    För ett par dagar sedan fick jag en kommentar från Rebecka som berörde mig så mycket att jag brast ut i gråt. Hon delar med sig av en stark berättelse om sitt liv och jag känner igen mig så enormt mycket. Jag känner det hon upplever i hela mig och jag tror även att ni är många andra som varit eller är i liknande situation. Därför vill jag lyfta kommentaren och ge svar på frågorna här i ett inlägg. Min förhoppning är också att ni som har tankar och erfarenheter kring ämnet också vill dela med er av det, eller bara skicka över lite energi och pepp!

    REBECKA:

    Hej Emma! Det var ett tag sen jag var inne på din blogg senast, och jag tillhör den typen av läsare som aldrig lämnar några kommentarer. Men nu kände jag att det var läge. Vill börja med att tacka dig för ditt öppna inlägg om psykisk ohälsa. Jag lider själv av ätstörningar, ångest och depression sedan 8 år tillbaka. Jag erbjöds hjälp i början av min sjukdom, men totalvägrade då jag inte ansåg mig vara sjuk. Kunde inte folk bara hålla käften och sluta lägga sig i mitt liv? Det var dem det var fel på, inte mig. Med tiden insåg jag hur djupt nere jag var. Det var som att vara helt död inombords. Tom och livlös. Som ett skal. Var helt apatisk och allt var bara så meningslöst. Stötte bort alla i min närhet. Men tänkte hela tiden att jag skulle ta mig ur det på egen hand. Förra året hade jag fått nog. Det stod mellan att ta mitt liv eller att söka hjälp. Då jag har dödsångest sedan liten ålder kunde jag inte ta livet av mig. Lite tur i oturen kanske, eller vet inte hur jag ska se på det riktigt. Så förra hösten började jag gå till en psykolog, och öppnade mig för första gången på 8 år. Det var så jävla jobbigt. Men också så jävla skönt att få gråta ut om allt. Precis som du nämnde i ditt inlägg så har jag insett att jag haft en massa ”problem” redan som barn. Jag har liksom aldrig sett det så förut. Jag såg ju tillbaka på min barndom som en bra och lycklig tid. Men att det ändå kunde gå så jävla fel?

    Nu har jag tvingats remitteras vidare till en annan terapeut då det inte finns tillräckligt med resurser för att jag ska få gå kvar. Det har verkligen knäckt mig. De senaste gångerna har medicinering kommit på tal, då jag är så djupt nere i skiten och inte verkar kunna ta mig upp på egen hand. Min nya terapeut (som jag träffat 1 gång hittills bara) tyckte också att jag borde börja. Men jag är så fruktansvärt rädd. Jag tar inte ens en huvudvärkstablett om jag skulle ha ont i huvudet, så att gå på antidepressiva känns så himla jobbigt. Tänk om det förstör balansen i hjärnan? Vad är de långsiktiga bieffekterna? Ingen vet ju riktigt. Tänk om hjärnan vänjer sig vid att få hjälp av mediciner, och då slutar fungerar som det är tänkt. Och så är man fast i medicinering för resten av livet? Jag är så rädd och orolig för det här med medicinering. Vilken medicin åt du? Upplevde du några bieffekter vid ingång och när du trappade ut? Hur hög dos åt du? Behövde du höja den något under tiden du åt den? Hur länge åt du den? Och märker du någon skillnad idag när du har slutat med den? Förlåt för så många frågor, och förlåt för att den här kommentaren blev så lång. Har inte någon jag kan prata med om detta… Vill du göra ett inlägg om det här så vore det otroligt uppskattat från min sida.

    P.S. Vet någon (ex. Emma eller någon annan läsare) om hur man kan engagera sig i frågor om psykisk ohälsa? Mår jävligt dåligt själv, men känner också att jag skulle vilja hjälpa andra och lyfta fram den här frågan. Kanske till och med jobba med den i framtiden. Vet inte riktigt på vilket sätt eller hur man kan hjälpa till. Alla tips mottages tacksamt!

    Kram

     

    EMMA:

    Först och främst – så fint att du äntligen har accepterat din sjukdom, tagit hjälp och börjat jobba med problemen på allvar för att ge dig själv livet tillbaka. Du är så stark som gör det. Att ta sig ut en ätstörning på egen hand är inget jag rekommenderar. Det skitviktigt att ha ett stöd, prata om det vi går igenom och ha någon att bolla med. Det finns alltid en anledning till varför vi blir sjuka i ätstörningar och det är jätteviktigt att jobba med den orsaken för att kunna gå vidare i livet och må bra.

    Sen tycker jag att det är fruktansvärt att du inte får gå kvar hos din psykolog som du gjort så stora framsteg med. Det finns många brister inom psykvården idag, och begränsade resurser är tyvärr en av dem. Funkar det inte med den du har nu – kräv att få komma till någon annan. Det ska du ha rätt till.

    Angående medicinering så tänkte jag precis som dig. Jag var livrädd för bieffekterna, rädd för att bli beroende och trodde att jag aldrig skulle kunna må bra igen av mig själv, att det liksom skulle förstöra min hjärna och att jag inte skulle kunna känna glädje utan medicinen. Jag totalvägrade första gången det kom på tal eftersom jag återigen skulle ” vara duktig och klara att må bra på egen hand”. Jag gjorde många förändringar i livet som borde ha fått mig att må bättre, men ett halvår senare mådde jag precis lika dåligt som innan, hade lika mycket rivande ångest i bröstet som jag haft tidigare och var hopplöst trött på livet.

    De yttre förändringar jag gjorde var inte lösningen på problemet – jag hade så extremt mycket att jobba med inombords och det var något jag upptäckte när jag kom till min tredje terapeut i slutet på förra sommaren. Återigen rekommenderade de medicinering ihop med terapin och när mammas sa att ”Emma, du får se medicinen som ett hjälpmedel. Din hjärna är sjuk och behöver hjälp. Precis som en som har diabetes måste ta insulin för att må bra behöver din hjärna hjälp nu för att orka jobba med problemen och må bra igen. Och det är inte för alltid du ska äta dem – när du mår bra igen så kommer du kunna sluta”, så gick jag till slut med på att ge det ett försök.

    Såhär i efterhand förstår jag hur rätt mamma hade då. För mig var det ett stort misslyckande att börja äta medicin, men idag är jag så otroligt glad att jag gjorde det. Medicinen hjälpte mig liksom att komma upp över ytan igen och andas. Den minskade min ångest, fick mig att sova bättre, gjorde mig lugnare och fick mig helt enkelt att må bättre så att jag kunde börja jobba med problemen jag bar runt på. Jag är inte säker på att jag hade orkat det utan medicinen.

    Jag fick börja med en halv dos och trappade sedan upp till en nivå som läkaren rekommenderade. I början var jag lite illamående, men över lag så kände jag inte av så mycket biverkningar av medicinen mer än att jag svettades väldigt mycket mer än innan (speciellt när jag sov) och att jag var väldigt trött (men det var nog bra, för då tog jag det också lugnt – vilket var precis vad jag behövde) under de månader jag åt den.

    Jag åt medicin i åtta månader ungefär och fasade sedan ut den under fyra veckors tid. Under utfasningen upplevde jag som att jag fick ”elchockar” i hela kroppen vilket var rätt obehagligt, men det är också vanligt och gick över rätt så fort. Ganska snabbt efter att jag slutat med medicinen blev jag mycket piggare och rent psykiskt mådde jag väldigt bra, jag kände mig till och med gladare än vad jag gjort med medicinen.

    Det finns ganska många olika varianter på antidepressiv medicin. Det är bra eftersom alla mediciner funkar olika på olika personer. Jag vet flera som har fått byta och testa olika då de fått en medicin som inte funkat på dem vid första tillfället. Jag hade tur och lyckades hitta en som jag mådde bra av med desamma. Jag är ingen expert på det här ämnet, men de antidepressiva medicinerna och ”lyckopillerna” som finns idag är inga starka mediciner som är beroendeframkallande, så jag tror inte att det är något vi ska oroa oss för.

    Mår vi dåligt behöver vi ta emot hjälpen som erbjuds och lita på de som kan. Jag tror absolut inte att medicin är den långsiktiga lösningen vid psykisk ohälsa, men jag tror att vi kan behöva vara lite snälla mot oss själva och acceptera hjälp. Inte vara så j*vla duktiga hela tiden och klara allt på egen hand! Jag är helt övertygad om att jag blev ”frisk” och började må bra såpass fort igen just för att jag tog hjälp av medicin (men hade aldrig mått så bra som jag gör idag utan terapi och yoga i kombination med medicinen).

    När jag slutade med medicinen påbörjade jag i samma veva en MBSR-kurs (mindfulnessbaserad stressreduktion). Eftersom mindfulness har liknande effekter som antidepressiv medicin tänkte jag att det skulle vara bra för mig att gå en sån kurs som gav mig redskap för framtiden. Det funkade SÅ BRA, mindfulness och yoga är idag mina bästa redskap för de allra jobbigaste och deppigaste dagarna!

    >> Läs mer om mindfulness här!

     

    Nu blev det här inlägget väldigt långt, men jag kände att det behövde bli så. Jag hoppas det kan hjälpa dig Rebecka, och även er andra som sitter i samma sits!

    Ni får som sagt gärna dela med er av tankar och erfarenheter inom ämnet!

     

    Stor kram / Emma.

    11 svar till “ANTIDEPRESSIV MEDICIN

    1. Världsdagen för psykisk ohälsa råkar vara just idag den 10 oktober – läste jag i dagens Metro när jag åt lunch
      Här är några länkar som kanske kan vara till hjälp för att hitta mer information?
      https://www.previa.se/Aktuellt-inom-foretagshalsa/Nyheter/10-oktober-varldsdagen-for-psykisk-halsa/
      http://www.nsph.se/hjarnkoll/
      http://www.skane.se/pages/430448/Sk%c3%a5neveckan%20f%c3%b6r%20psykisk%20h%c3%a4lsa%202013.pdf

      1. Emma skriver:

        Tack för dina länkar <3

    2. Mari skriver:

      Och där brast jag också ut i gråt <3
      Kramar

    3. Hanna skriver:

      Tack snälla fantastiska Emma! Jag har precis tagit tag i min ätstörning på allvar och insett att det här är så mycket större än mat och ätande. Jag är på botten, lever i total hopplöshet och ser ingen mening i någonting. Imorgon ska jag träffa läkaren och diskutera just medicinering. Fram till alldeles nyss hade jag bestämt mig, precis som du för att totalvägra. Efter att ha läst ditt inlägg tänker jag åtminstone överväga det. Tack snälla, du är en enorm förebild och inspirationskälla.

      1. Emma skriver:

        Stor kram till dig <3 Var rädd om dig vännen!

    4. Elin skriver:

      Hej!
      Jag kan säga att jag själv mått väldigt dåligt, jag tränade hur mycket som helst, jag jobbade, hade alla bollar i luften. nu drar jag detta väldigt kort, men tillslut sa min hjärna stopp, så det bara snurrade i huvudet konstant, kändes som jag skulle svimma flera gången om dagen. Jag var till läkare , de tog prover men alla såg bra ut.

      Jag tänkte vad ska jag nu göra när inte ens en läkare kan hjälpa mig. De föreslog antidepressiva, men det var inte att jag var depp utan för att det snurrade i huvudet, det var det värsta jag varit med dom.
      Jag kom i kontakt med en kinesiolog och han sa såhär ” Jag kommer att kunna hjälpa dig men jag vet inte hur lå¨ng tid det kommer ta”, men att bara få höra att han skulle kunna hjälpa mig, var helt fantastiskt!
      Nu snart ett år sedan så mår jag 100000000ggr bättre! ALTERNATIV medicin äger!

      Jag är så tacksam att jag träffade honom och att jag nu mår bra. Jag jobbar 100%, men nu måste jag lyssna på kroppen.

      Vill ni höra mer kontakta mig på min mejl.
      MVH
      Elin

      1. Louice skriver:

        Hej. Du började alltså med medicin? Vilken sort?

        Toppenbra!

    5. Louice skriver:

      Hej.

      Till Rebecka!
      Ja! Du ska absolut börja äta medicin. Jag äter nu för depression och ångest. Har ätit 1 år och jag må säga att det är det bästa jag har gjort när jag började med det.
      Idag är inte dessa mediciner så starka som förr, (det finns väl det med, beroende vad man har för sjukdom såklart).

      Den jag äter heter Sertralin. Passade mig jättebra. Började med 50 g sedan trappade jag upp till 75 mg. Å där är jag nu. Biverkning som jag hade och har är endast torr i munnen. Och det kan jag leva med. 🙂

      Jag var åxå rädd att börja med dessa. Hade nog gått ett halvår och tänkt men så kände jag att nej nu orkar jag inte mera.

      Jag kan säga dig att jag har blivit fri från ångesten. Blivit mycket lugnare. Fått mer energi. Jag mår helt enkelt mycket bättre nu!

      Så jag tycker du ska börja. Har inget att förlora. <3
      Kram

    6. Sarah skriver:

      Hej Emma,

      Jag blev så lättad av att läsa detta inlägg! Jag blev idag ordinerad antidepressiva (Fluxoetin) efter att vägra i så många år. Jag lider av en lätt/medelsvår depression i kombination med ätstörning, och jag tycker själv att jag får livet att ”funka” men egentligen är det bara mitt ekorrhjul som snurrar och jag tar mig inte ur det själv. Jag har nu accepterat hjälpen och hoppas att det kan hjälpa mig upp för att kunna bearbeta orsakerna till min ätstörning och dåliga självkänsla, och börja bearbeta min barndom som tyvärr har den största orsaken.
      Nu vågar jag tillåta mig själv att äta medicin och inte låta tabustämpeln skrämma mig och eventuella biverkningar.
      Stor Kram

      1. Emma skriver:

        Åh, Sara! Vad du är stark som vågar ta hjälpen. Jag lovar att det kommer att bli bättre! ta hand om dig och kämpa på <3 Stor kram

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte.