Hej vänner ♥
Varning för ett långt inlägg! Jag har valt att berätta hela historien från början för att verkligen visa hela perspektivet. Historien är lång, men genom att berätta om mig och mina erfarenheter hoppas jag kunna hjälpa dig i samma situation. Tillsammans är vi starkare och jag vill vara med och bryta tabun kring psykisk ohälsa.
Det har tagit väldigt lång tid, men nu äntligen känner jag mig redo att dela med mig här i bloggen av det jag gått igenom de senaste två åren. Det är ett inlägg som jag har tänkt skriva i evigheter, men ändå har det inte blivit av. Det har helt enkelt varit för svårt och jag har inte orkat dela med mig av det när jag varit mitt uppe i allt det jobbiga.
Med all respekt gentemot mig själv så har jag behövt hålla det privat under tiden som jag jobbat med mig själv, men nu kommer jag att blotta mig helt och hållet! Det känns väldigt skrämmande, men samtidigt så skönt att få prata om det (att prata om det har hela tiden varit min avsikt, men det har inte känts rätt i hjärtat förrän nu). Jag vet att jag har ert stöd, det har jag alltid haft, och jag vet att ni är många som sitter samma sits, för det är ett vanligt problem idag, och därför vill jag prata om det.
Hösten 2014 drabbades jag av en utmattningsdepression och jag var då otroligt nära att tokkrascha in i väggen.
Det är så svårt att veta vart jag ska börja!
Resan har varit så otroligt lång och jag vill dela med mig av så mycket, men kommer inte kunna få plats med allt i ett och samma inägg. Jag tänker därför att jag börjar med att berätta lite om hur allt gick till när jag blev sjuk, vilka symptom jag hade och vad som helt enkelt hände. Med tiden kommer jag gå djupare in på hur jag tagit mig ur det här, ge er andra i samma situation tips och även prata hur vi kan göra för att förebygga psykisk ohälsa och stress.
Även om jag inte berättat om själva utmattningen tidigare så har jag ändå skrivit mycket om psykisk ohälsa, och allt jag skrivit om har baserats på mina egna erfarenhter. Jag har tidigare berättat och skrivit mycket om mina ätstörningar, men har på senare tid börjat prata mer om stress och delat med mig av dåliga dagar här i bloggen. Jag har skrivit om sömnproblem, att jag gått i terapi, om ångest, oro och pms, nya rutiner, yoga och mindfulness samt utebliven träning när kroppen behövs vila och gett tips mot stress. Har ni läst mellan raderna har ni nog förstått att jag inte mått bra alla dagar, även om det funnits många bra dagar emellanåt.
Ni som följt mig länge vet vilket liv jag levde tidigare. Jag bodde i Karlstad, utbildade mig, drev eget företag, bloggade tre gånger om dagen (utan någon som helst ersättning), jobbade 60% som personlig assistent i Torsby, pendlade med tåg, bakade, tränade, träffade vänner, var överallt och ingenstans. Jag vilade aldrig utan var i stort sett igång dygnet runt under en väldigt lång tid. Idag får jag ångest bara av att tänka på hur jag levde mitt liv då. Att jag orkade så länge som jag gjorde ändå. Jag vet att det var flera som skrev och påpekade i bloggen att jag skulle vara rädd om mig och inte stressa för mycket – ”jag kunde gå in i väggen” påstod de. ”Tack för omtanken, men det händer inte mig, jag har kontroll” tänkte jag. Men ack så fel jag hade.
Någon gång i samband med att mormor dog vet jag att jag började må dåligt psykiskt igen (hade då mått bra och varit frisk från ätstörningar i några år). Att förlora min älskade mormor var för mig det jobbigaste jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Hon var svårt sjuk under en längre tid och att se någon man älskar så otroligt mycket lida satte sina spår i form av en fruktansvärd inre stress, och det var mycket obehagligt som bubblade upp till ytan under den här perioden. Jag trängde undan stressen genom att arbeta, träna och alltid vara sysselsatt. Och när mormor gick bort gjorde jag likadant för att tränga undan sorgen. I december 2013 sjukskrev jag mig själv en vecka från jobbet för att allt blev så jobbigt, och det är lite komiskt att jag faktiskt där lät så klok och var så medveten om min situation, men ändå inte gjorde något åt den, utan gick tillbaka till samma beteende efter en veckas vila.
Efter julen 2013 åkte vi iväg på en lång semester i Tanzania och jag fick tid att vila upp mig från jobb ordentligt. När jag kom hem igen i mitten på januari kände jag mig både utvilad och mådde bättre psykiskt. Tre veckors ”vila” räckte då fortfarande för att jag skulle få tillbaka lite ny energi på energikontot. Så jag körde på med mitt race, glad över att ha energin tillbaka!
Våren kom och jag satsade allt mer på mitt egna företag som då gick bättre och bättre samtidigt som jag slet med jobbet i Torsby. Utöver bloggen och jobbet som PT och PT-online började jag också arrangera en träningsresa till Idre och åkte under våren dessutom till Norge några omgångar för att jobba på ett behandlingshem där jag hjälpte en tjej med hennes ätstörningsproblematik. Fantastiskt roligt och lärorikt, men hur fick jag egentligen ihop allt undrar jag såhär i efterhand?
Folk runtomkring mig sa att jag strålade, jag fick beröm för allt slit jag la ner och utåt sett syntes det inte hur trasig min insida började bli vid det här laget. Jag bröt allt oftare ihop och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag undrade vad jag gjorde för fel när jag mådde så dåligt? Jag levde ju min dröm och gjorde det jag älskade, varför var jag så olycklig? Tankar som började stressa mig ännu mer och det blev till slut en ond cirkel!
Min familj och Pelle var oroliga och försökte gång på gång få mig att minska på jobbet. De såg något jag inte såg, men jag vågade fortfarande inte släppa den ekonomiska tryggheten som jobbet i Torsby gav mig. Att vara egen företagare innebär alltid en ekonomisk risk och jag trodde väl helt enkelt inte att jag skulle klara mig utan det jobbet.
Hösten 2014 var katastrofal! Jag blev sjuk (influensa) och var sedan sjuk i flera månader. Jag drabbades av ångestattacker, grät varje dag, hade svåra sömnproblem, var ofta yr, tappade synen ett antal gånger och var helt utmattad fysiskt trots att jag vilade från träningen ungefär hela hösten. Stressen hade satt sig i hela kroppen och tog all energi, tröttheten var kolossal, jag var ständigt irriterad och hade sällan lust att ens gå upp ur sängen. Livet kändes kasst och meningslöst och helt plötsligt hade jag tecken på depression.
Under hösten var jag på otaliga läkarbesök, men det var inget fel på mig. Ingen frågade hur jag mådde på riktigt, så jag berättade inte heller. Jag tänkte att det faktiskt inte var något som var fel, utan att det bara var att bita ihop. Men innerst inne började jag ändå förstå vad som höll på att hända och första gången jag tappade synen blev jag fruktansvärt rädd. När jag sedan rasade ihop på badrumsgolvet en tisdagsmorgon i början av december innan jag skulle åka till Torsby för att jobba orkade jag knappt resa mig upp igen.
Jag gick aldrig in i väggen helt och hållet. Jag hade säkert kunnat resa mig upp några gånger till, men då är jag övertygad om att min väg tillbaka hade varit mycket längre än vad den blev. Jag hade nått MIN botten, så där och då insåg jag att stressen till slut hade gjort mig sjuk, att jag var otroligt nära väggen. Det skrämde mig fruktansvärt mycket.
Jag sjukskrev mig själv en vecka, fick kontakt med en läkare som sjukskrev mig ytterligare två veckor och under den perioden sa jag upp mig från jobbet i Torsby från och med årsskiftet. Jag trodde helt ärligt att allt skulle bli bra igen om jag bara släppte det jobbet och all stress med resande och planering det innebar för mig.
Men det hade såklart redan gått för långt. Jag hade redan ”bränt ut” mig. Sömnen var störd, jag var helt utmattad, hade ont i kroppen, ångest och hjärtklappning, led av katastroftankar och hade ett ständigt stresspåslag som liksom förlamade hela mig.
I och med att jag hade sagt upp mig från jobbet i Torsby tyckte jag att jag hade dragit ner på min arbetsbelasning rejält och vägrade därför sjukskrivning eller medicinering som jag blev erbjuden. Dum som jag var tyckte jag inte att jag hade tid att vara sjukskriven från mitt egna företag – det var ju nu jag skulle satsa fullt ut på det. Jag tänkte att terapi och mindre arbetsbelastning skulle hjälpa mig bra. Under våren 2015 började jag därför i KBT-terapi som hjälpte mig att sätta upp rutiner kring arbetet med mitt egna företag. Vi jobbade även med stressreducering, strategier kring sömnproblematiken och katastroftankarna. Jag lärde mig hur stress fungerar i kroppen, fick helt enkelt hjälp att strukturera upp mitt kaotiska liv och började även på en meditationskurs för att lära mig att hantera stress bättre.
Visst blev det lite bättre framåt våren, men trots allt arbete jag gjort med att förändra min livssituation mådde jag fortfarande pissdåligt på insidan. Inte alla dagar såklart, men det var som att en pusselbit saknades i mitt liv, och trots att jag kämpade för att göra livet så bra som möjligt för mig själv bar jag runt på samma inre stress som tidigare.
Sommaren gick, jag flängde runt som vanligt och försökte hitta på mycket kul när jag väl var ledig, packade och fixade inför flytten och avslutade sedan semestern med 15 dagar på Island – en alldeles underbar semester. Men när jag kom hem var jag helt slut och förstod inte hur jag skulle orka med att börja jobba igen. Trots alla ”yttre förändringar” jag gjort i livet under våren för att försöka förbättra min situation var jag ändå kvar på samma ställe mentalt. Jag fortsatte att bryta ihop gång på gång, och till slut släpade Pelle med mig till läkaren och tvingade mig till sjukskrivning. Han hade fått nog och jag förstår honom. Jag är så tacksam för att han hela tiden funnits vid min sida och stöttat mig i det här, för har inte varit lätt för honom heller.
Jag gick med på att sjukskrivas 50% (vilket varade hela förra hösten), började äta antidepressiva mediciner och fick återigen en samtalskontakt att gå till. Jag förstod inte vad jag skulle kunna göra som jag inte redan gjort, men tänkte väl ändå att jag fick ge det en chans. För att göra något bra av min tid som sjukskriven bokade jag in mig på medicinsk yoga ett par gånger i veckan som jag hade hört skulle vara bra mot depression.
Och vet ni? Det var här mitt liv förändrades. Medicinerna som jag varit så skeptisk mot hjälpte mig att komma upp över ytan igen så att jag faktiskt orkade jobba med problemen. Yogan hjälpte mig att få ny energi och släppa stressen och terapeuten jag fick träffa var helt fantastisk.
Det första min terapeut sa var ”Emma, det finns en anledning till varför du är där du är idag, så vi behöver blicka bakåt i tiden för att förstå vad som fick dig att hamna här”.
Under alla mina år inom psykiatrin har jag aldrig träffat någon som frågat om eller pratat om mitt förflutna. Ingen har någonsin hjälpt mig att titta i mitt bagage och jobbat med psykodynamisk terapi, och därför har jag inte reflekterat i de banorna själv heller. Istället för att försöka förstå ett beteende så har det alltid varit fokus på att förändra ett beroende, och jag har därför alltid levt kvar i ”detta gamla” och hela tiden hittat nya strategier och på så vis kommit runt det verkliga problemet. Inte kunde jag veta att min ätstörningsproblematik, IBS:en, utslagen och de plötsliga allergierna och hade ett samband. Att allt detta var bara symtom på ett mycket större problem som jag burit med min från min barndom. Jag hade aldrig tänk på det på det viset. Jag hade en fantastisk uppväxt, kärleksfulla föräldrar och en trygg familj. Hur skulle jag ha kunnat få traumatiskt upplevelser från barndomen?
När vi började gräva i det förflutna kom det fram så otroligt mycket jobbiga saker som jag var tvungen att möta och bearbeta för att kunna gå vidare. Olika beteenden och tankemönster som skapats tidigt i livet och som följt med mig upp i vuxen ålder. Jag har alltid vetat att de funnits där, men jag har aldrig förstått varför. Men nu vet jag.
Det fanns en anledning till prestationsångesten och den inre stressen jag burit med mig hela livet. Såklart att det fanns – och min kropp hade ju så tydligt försökt att visa det, men jag hade inte lyssnat.
Jag tror att det finns en mening med allt och jag behövde nå min botten för att verkligen ta tag i det riktiga problemet. Under året som gått har jag jobbat så otroligt mycket med mig själv och idag känner jag mig som en ny människa. Jag mår bra och har slutat ”sträva tillbaka” till den aktiva människa jag en gång var. Jag har hela tiden fått höra att jag aldrig kommer tillbaka helt efter min utmattning, men det är inte sant. Efter att ha gått in i väggen så vill jag inte tillbaka dit jag var innan – det var ju en livsstil som gjorde mig sjuk, och därför har jag det senaste året kämpat med att hitta en ny livsstil där jag kan leva med så lite stress som möjligt.
En livsstil som får mig att må bra, där tar hand om och alltid prioriterar mig själv och min hälsa.
Idag är jag medicinfri sedan ett halvår tillbaka. Det var ganska kort tid som jag åt medicin, men när jag väl började jobba med mina grundläggande problem gick det väldigt fort för mig att må bättre. Mindfulness och yoga har ungefär samma effekter som antidepressiv medicin har och därför är det idag mitt nya lyckopiller som jag aldrig kommer sluta att ta!
Det sägs att man måste nå en botten innan man kan komma upp på toppen igen! Det är aldrig roligt att vara på botten, men det är viktigt att påminna sig om att det alltid går att komma upp igen ♥ Enbart JAG är ansvarig för mitt mående och det är tack vare mig och för att jag vågade börja jobba med mig själv på det här viset som jag står där jag står idag. Idag är jag så tacksam för allt jag gått igenom. Jag känner en enorm ödmjukhet till livet och har lärt mig så mycket om mig själv.
En depression är fruktansvärt smärtsam och svår att acceptera – det är ju pinsamt att vara drabbad. Men är det något jag också lärt mig så är att jag inte drabbades av psykisk ohälsa och utmattningsdepression för att jag var för svag. Nej jag försökte helt enkelt vara alldeles för stark under en alldeles för lång tid ♥
Nu undrar jag:
Hur många känner igen sig i stressen och den psykiska ohälsan stressen innebär?
Dyker det upp några frågor i och med det jag berättar?
Har ni önskemål på om inlägg kring detta ämne?
Kram / Emma.
Hej fina du. Jag kom över detta inlägg i samband med din frågestund där du länkade inlägget och det var mitt i prick att jag fick läsa om det, precis just nu. Först och främst måste jag säga att det är så starkt och fint av dig att dela med dig. Det är så viktigt att prata om för vi är så många som stänger oss inne i det och ibland tycks tro att vi är ensamma fast vi egentligen vet bättre, vi vet att psykisk ohälsa existerar och drabbar många men ändå ligger det en skam i att dela med sig. Och skam det är vad jag kände när jag drabbades. Varför? Varför skäms man för något sådant? Varför känns det mer ”rätt” att bli sjuk när det kommer till det fysiska. I efterhand blir jag så ledsen på mig själv när jag om någon som jobbar inom vården vet bättre. Jag jobbar som sagt inom vården som akut sjuksköterska och när jag drabbades av utmattning i maj var det tankar som ”jag om någon som är sjuksköterska och jobbar med att hjälpa människor dagligen, jag ska väl inte drabbas?” men som tur är har samtal hos bland annat en psykolog via vår företagshälsa gjort mig klokare i det tänket. Nu till min faktiska kommentar som jag ska försöka framföra så kort som möjligt: jag är som sagt sjuksköterska (alla vet nog vid detta laget hur vår arbetssituation ser ut inom sjukvården) och i maj hände det som sagt mig. Det drabbade sjuksköterskan på avdelningen (mig) som alla kollegor är vana att se full av energi, vara den där positiva och glada som har tusen bollar i luften, klarar av ett tempo utan dess like som många ifrågasätter hur hon orkar, hon som är igång hela tiden både på jobbet och i vardagen där hon älskar sin aktiva livsstil med mycket träning och stort hälsointresse, hon som sällan är still och som ständigt värderar sina nära och kära, hon som allt som oftast sätter alla före sig själv – en typisk egenskap hos oss sjuksköterskor. Det som hade utvecklats under så lång tid och som jag hade försökt tränga bort (när jag väl märkte av det vilket inte var så tydligt till början, kände bara små små symtom/tecken vilket gjorde det svårare att ta på allvar) tog över hela min kropp och det sa bara stopp från ingenstans, jag kunde inte längre rädda det, som en smäll kom det. Jag föll ihop på plats framför en av mina sjuka patienter och där insåg jag hur illa det var, det var som att det var tvungen att gå så långt för att jag skulle förstå allvaret. Precis som du hade jag tänkt att ”det händer inte mig”. Det mina vänner/kollegor hade oroat dig för under en längre tid och gång på gång sagt till mig blev min verklighet, dom hade rätt – helt plötsligt krascha jag in i den där väggen. Det slutade efter många om och men med att jag blev sjukskriven hela sommaren (och precis som för dig så tog det emot något otroligt att ta denna sjukskrivning, jag tänkte mycket på min ekonomi och hur allt runt omkring skulle fungera och jag tänkte hela tiden att JAG inte kunde vara en som blev sjukskriven, hemskt men sant) men jag fick bara acceptera det hur jobbigt det än var för mig, det fanns inget annat val där och då. Upprepade gånger fick jag höra från både läkare, kollegor, familj och vänner att det var bättre att gå med på det så att jag inte gick med det längre och högst troligt då skulle bli borta ännu längre. Och det var dom orden som ekade i mitt huvud och fick mig att acceptera en sjukskrivning till slut. Nu till det som är för stunden som jag undrar om du kanske har något tips eller tanke om med tanke på din erfarenhet av utmattning som är det jag drabbades/drabbats av. För drygt en månad sen fick jag smyga igång på jobbet igen, ingen var gladare än jag, jag älskar mitt jobb och hade aldrig varit hemma en hel sommar om jag inte behövde. Jag är den typiska personen som nästan alltid finns på en arbetsplats, den som aldrig sjukskriver sig. Under mina år som sjuksköterska har jag blivit hemskickad dom gånger jag varit sjuk, just för att jag kör på med pannben in i det sista. Jag tänkte att nu kan inget gå fel, nu ska jag äntligen få smyga igång och komma tillbaka. Jag hade sedan i maj under min sjukskrivning gått hos en psykolog som gett mig verktyg för hur jag ska ändra mitt sätt att arbeta för att inte hamna där igen, jag hade det i bakhuvudet och skulle nu få hitta mitt nya sätt att arbeta på så det blev på en hälsosam och mänsklig nivå, jag skulle lära mig säga ifrån när det krisar med resurser, inte ta extra pass bara för att vara ”snäll”, nu skulle jag tänka på mig själv i första hand för att inte hamna där igen. Jag kände mig stark i det, min tid var nu och jag skulle komma tillbaka även om jag visste att det skulle ta ett tag det med upptrappningschema mm men bara att få vara tillbaka på plats var en otrolig lättnad och lycka för mig. Dom första dagarna gick, jag var så glad över att få vara tillbaka och jag började på endast 25%. Jag var helt slut efter endast 2 timmar/pass och det var så mentalt jobbigt men jag försökte hålla mig stark och positiv, tänka att det tillhör processen (något min psykolog hade sagt till mig) jag ska ta mig genom för att komma tillbaka. Sedan kom det som blev min smäll och ett bakslag, mitt första pass på 50% och det krisade i resurser, mina chefer följde inte reglerna gällande upptrappningen och räknade med mig som ordinarie för att dom inte fick till bemanningen, dom utnyttjade min kompetens och det resulterade i att min kropp sa stopp igen. Nu är en karusell med facket igång pga det allvarliga fel dom gjort mot mig och som lett till detta. Det är en blandning av så mycket känslor inom mig men det är framförallt så jobbigt mentalt för jag kände mig verkligen på rätt väg tillbaka. Det är tillbaka till läkarsamtal för att jag inte kan följa planen och gå upp i tid som planerat, som att det blev ett steg fram och två steg tillbaka. Med denna långa kommentar som skulle kunnat bli ännu längre, var svårt att ens få ner en någorlunda bild men hoppas du förstår ungefär det jag befinner mig i. Min fråga är om du har några tips till mig? <3 Jag har som tur var ett oerhört stöd från facket, mina kollegor (som reagerade utan att jag ens sa något), vänner och familj. Min träning ger mig energi men det är inte alla dagar kroppen orkar det och då ska det mycket till, träningen är en så stor del av mig och alla som känner mig vet att orkar jag inte ens det då är min kropp inte där den ska. Jag prioriterar att få mycket sömn men även där finns det problem, jag är så slut men sover så ytligt, vaknar var och varannan timme. Och som sjuksköterska är jag ju såklart emot att behöva ta mediciner för det. Kram och tack för att du delade med dig, har du inget svar på kommenterar så är det fullt okej. <3
Kram och tack för att du delar med dig ❤️ Jag förstår att det är en svår situation du befinner dig i, men ändå fint att läsa att du har så mycket stöd. Ta vara på det ❤️ Låt tillfrisknandet ta tid och ha inte så bråttom tillbaka till jobbet även om du älskar det. Tänk inte att du ska ”komma tillbaka” för där du var innan gjorde dig sjuk. Det var det svåraste för mig att acceptera, men tids nog hittade jag ett nytt ”jag” ? Rekommederar varmt medicinsk yoga som en del av rehabiliteringen, att spendera mycket tid i naturen och att gå i terapi ❤️ Önskar dig all lycka!
Åh vad bra, jag vill absolut läsa mer. Jag har oxå precis börjat med psykodynamisk terapi efter mer än halva mitt liv hos olika terapeuter. Har alltid kört på i 500km i timmen, vare sej det handlat om arbete eller fritid. Allt för att slippa lyssna på tankarna i mitt huvud. Min jobbiga barndom som jag trott jag arbetat med hos alla tidigare terapeuter, men inser idag att jag inte varit ärlig mot mej själv. Våren 2017 var början till min krasch och när hösten kom var jag tvungen att dra i handbromsen. Precis som du skriver hade jag säkert kunnat hålla på ett bra tag till, men jag var vresig, otrevlig, ändlöst trött…
Jag blev sjukskriven på 100% trots mina protester. Jag var heltidssjukskriven i 5mån innan hag sakta började arbeta igen. Idag arbetar jag 75% och inne på min 3e sort antidepressiva…
Än så länge håller jag mej över ytan, men jag e så less på att må dåligt, att min barndom får styra hur jag mår idag, så jag hoppas det bara blir bättre från nu.
/Camilla
Tack för att du delar med dig! Vilken resa du gjort. Fortsätt vara rädd om dig och kämpa! DU har kommit långt bara av att vara där du är idag! Kram
fina underbara Emma!
jag har själv haft ätstörningar och lider av IBS, kan det ha med min barndom och göra? vill du berätta vad du kom fram till som troligen var bakgrunden till dina ätstörningar och att du fick ibs? STOR kram!!
Någonstans kommer det ju ifrån och därför skulle jag verkligen rekommendera dig att gå och prata med en terapeut (psykodynamisk terapi) för att reda ut och ta reda på vad som kan ha varit anledningen för just dig! Vet inte riktigt hur mycket jag vill skriva om det i bloggen, men kommer nämna det lite mer framöver! Stor kram fina du
Jag behövde verkligen läsa det där, tack för att du delar med dig <3 Jag känner igen på alla punkter förutom att jag inte har kollapsat. Jag har mått dåligt i 3 år av presentationsångest, ätstörning, stress och höga krav. Jag har gjort en miljon försök att bli bättre och komma ur denna negativa spiral men misslyckats gång på gång. Jag har haft några samtal med en psykolog och har äntligen vågat prata ut med min sambo och min familj om min situation. Jag har gråtit så många dagar och tagit så många dåliga beslut. Jag har misshandlat min kropp genom att stressa, att hetsäta och äta mycket socker. Mitt humör varierar oerhört mycket och på kort tid kan det slå om helt. Jag har precis slutat mitt jobb som ja inte trivdes på så jag hoppas att jag hittar något annat snart. Det var ett stort beslut att ta men det känns så bra nu i efterhand. Jag hoppas också att jag hittar ett sätt att hantera detta. Ska testa meditation och yoga. Jag måste börja ta hand om mig själv bättre och sänka kraven.
Du inspirerar verkligen!
Fina du! Skickar över massa styrkekramar till dig <3 Du gör helt rätt i att börja ta hand om dig själv bättre och att sänka kraven! Du är värd att må bra <3
Känner igen mig på nästan allt, har inte tagit hjälp ännu, men nu ska jag. Tack Emma!
Om du känner igen dig gör du helt rätt i att söka hjälp! Var rädd om dig kära du <3
åh vad fint skrivet Emma! Som jag sa till min mamma efter att jag hade dig i frisörstolen sist, ”jag får så mycket energi av Emma, fast jag bara träffade henne en sån kort stund” och det är så sant. Det sprudlar positiv energi omkring dig, en sån energi som smittar av sig. Du får en att se saker från ett helt annat perspektiv & det ska du ha en stor eloge för. Du är fantastisk! Ville bara säga det ❤️
Åh Amanda! Vad du är gullig <3 Blir så himla glad över din kommentar ska du veta! Du är grym och sprudlande du också och vi får alltid så fina samtal. Ibland känns det som om jag pratar på alldeles för mycket, men det är ju positivt om du känner att du kan se saker från ett nytt perspektiv. Det är bra att kunna göra det ibland 🙂 Tack för att du är du! Stor kram <3
Vilket berörande inlägg du har skrivit Emma! Jag läste varenda ord och det är så viktigt att du delar med dig av din berättelse, för det hjälper så många andra. Jag är så glad för din skull att du mår bättre idag och att du har hittat något som kan få dig att må bättre varje dag – yoga och meditation. Ta hand om dig, jag skickar styrkekramar precis som du gör till alla dina läsare! <3
Tack snälla Ellen, det värmer så att läsa din kommentar! Jag skickar över massa kramar tillbaka <3
Först och främst. Tack. Fina underbara Emma.
Det här inlägget är så viktigt. Liksom alla andra fina och kloka ord du skriver kring just psykisk ohälsa. Jag kände igen mig i hela inlägget. Rätt igenom. I slutet av Juni kollappsade jag helt. Blev sjukskriven från sommarjobbet och började äta medicin som jag tidigare vägrat. Under våren pluggade jag till sjuksköterska och jobbade extra på kvällar och helger. Prestationsångesten steg i takt med att energin minskade. Jag bröt ihop ofta. Sen när sommaren kom, tentorna var avklarade och mer än godkända. Var det dags för jobb HELA sommarn såklart. Minus tre dagar ledigt efter sista tentan. Nu har jag varit sjukskriven i snart två månader. Skolan börjar i morgon och hela kroppen skriker nej. Jag har plöjt flera avsnitt av vänner, ätit mängder med vindruvor och druckit liter med te. Hade sista mötet med psykatrisköterskan idag, skulle enligt läkaren gått i KBT med henne, men två samtal tycker jag inte kan klassas som det. I bagaget har jag ätstörning sen 3 år tillbaka som periodvis är stark när deprissionen och utbrändheten blev tydligare. Hade tänkt att åka med på eran Hälsoboost resa och verkligen såg fram emot den! Sparade pengar och var så redo! Tills jag såg skolschemat och bröt ihop totalt. Börjar imorgon fullt med föreläsningar. Nu sitter jag här med ångern tryckandes över bröstet. Fasen. Jag vill inte. Eller jag vet inte men ag orkar inte. Jag kan inte ens läsa en tidning utan att få läsa om styckena flera gånger för koncentrationen försvinner. Hur ska jag kunna plugga igen. Och varför gör jag det, jag vill ju inte ens bli sjuksköterska och varje praktik vi haft har gett mig panikångest. Så nu i efterhand ångrar jag som tusan att jag inte anmälde mig till resan och tog hand om mig själv. Istället för att lyssna på familj och vänner, som peppar mig att skolan är bäst. Sjuksköterska är bra jobb, inget annat, det är detta jag kan detta jag ska göra, gör jag det, blir dem nöjda. Då gör jag dem stolta. Men det jag idag kom på. Och speciellt fick tankeställare när ja läste ditt inlägg. Är detta verkligen vad JAG vill göra? Varför göra alla andra nöjda och duga för dem, när jag inte duger eller trivs i mig själv och med det jag gör? Utbrändheten har tagit mig riktigt hårt och fortfarande är energin riktigt riktigt liten. åh. Om det ändå fanns en manual för vad man sa göra i livet. För jag vet inte vad annars jag vill göra, vad jag vill jobba med eller vart jag vill bo. Jag känner mig inte välkommen i den här världen, som om jag inte passar in, inte för fem öre på något plan. Förvirringen är enorm. Oj denna kommentaren blev lång, som vanligt när jag är i farten, skriva korta saker är ej min talang. Men jag har sen två år tillbaka, när jag insåg att jag var sjuk i ätstörning, varit väldigt öppen med min psykiska ohälsa och delaktig i frivilliga organisationer och brinner för att sprida kunskap och bryta tabun för psykisk ohälsa, älskar att skriva, älskar att hjälpa människor och om jag kan göra det genom att dela mina erfarenheter om bara så en enda människa är det värt allt…så kanske ska övervinna prestationsångesten och ta upp bloggandet igen snart..
Mega kram fina Emma. Skönt att skriva av sig och om du läser detta. Du är fantastisk. Det här inlägget var precis vad jag behövde idag, och jag är säker på att så många andra också känner lika dant. Fortsätt med detta .Fortsätt våga vara öppen när det känns bra och var rädd om dig. Du är så värdefull!
Åh, Sanna! Vill bara börja med att säga att det är okej att känna som du gör. Det är inte konstigt att du känner som du gör när du inte gör det du själv vill. Vet du? Du behöver absolut inte fortsätta utbildningen om det inte är vad du vill göra, det finns så många andra möjligheter för dig. Du behöver inte veta hur framtiden ska se ut, vad du ska göra eller jobba med. Någonstans behöver du sätta stopp här och göra en förändring. Ingen annan kommer kunna göra det åt dig, utan DU måste vara det som tar kommandot i ditt liv! Läs din kommentar en gång för dig själv och försök resonera med dig själv som om du vore din bästa vän, vad skulle du ge för råd till hen? Skickar över massa styrkekramar till dig. Det kommer bli bättre, jag lovar <3 Var rädd om dig!
Stora kramar till dig Emma. Det var absolut inget man såg när vi var uppe i Idre. Vet vad du gått igenom och visst är det så skönt när man berättar det. Blir snäppet lättare då folk runt omkring förstår.
Ta hand om dig nu!
Massa Kramar!!
KRAM tillbaka! Nej det är ju just det som är grejen – psykisk ohälsa syns ju sällan utanpå och det är så lätt att dölja. Du berättade ju för mig vad du gått igenom och jag vet att jag kände igenom i så otroligt mycket av det du berättade. Någonstans satte du en tanke i mig där och det är jag tacksam för! Hoppas att du mår bra idag och tar hand om dig själv! Massa kramar <3
Tack för att du delade med dig, otroligt starkt men också så himla viktigt just för att få bort problematiken med tabun kring psykisk ohälsa. Har precis hittat din blogg, och det var inte en dag för sent! Får så himla mycket inspiration och pepp härifrån! Fortsätt med det du gör, du är superduktig! Kramar
Välkommen till min blogg Wilma, och tack för din kommentar! Den är så viktig och betyder mycket för mig! Stor kram
Modigt och stark av dig att berätta om vad du gått och går igenom Emma. Känner igen mig mycket i det du berättar. Hur olika till synes olika problem är en del av ett större pussel och har samma kärna. Hur det kan bli för mycket. Hur även roliga och tidigare energigivande aktiviteter plötsligt kan sno energi just för att man tar sig för alltför mycket och vill maximera allting alltid. Önskar definitivt mer kring detta ämne. Att du är transparent o ärlig med ditt mående och din historia tror jag hjälper många andra att våga dela sina och därmed våga be om hjälp o stöd. Styrka och värme till dig! <3
Tack Hanna, din kommentar är väldigt betydelsefull för mig! Det är verkligen en balansgång det där med att inte göra för mycket, för precis som du säger så kan det ju bli för mycket av det roliga och det tar också det energi från oss. Något vi absolut måste prata mer om. Tiden att inte göra något och att vila är så viktig! Skickar över massa värme och kärlek till dig! Kram
Känner definitivt igen mig, men känner mig ändå lite ensam om just detta, iallfall bland mina kompisar och min familj. Att jag inte riktigt vågar säga hur jag mår egentligen, för jag har det ju så bra liksom. Men Jag vet inte heller varför jag känner mig ledsen och deppig vissa dagar, glad som en lärka andra dagar och livet leker. Har som dig haft en underbar uppväxt, med kärleksfulla och trygga föräldrar, bra skolgång och lagom många nära vänner. Imorgon börjar jag sista året på en treårig utbildning på universitet och har träffat många nya kompisar, bor med min underbara sambo och har allt för att livet ska ska kunna vara så bra som möjligt. Men stressen tar över, negativiteten och oron är där stup i kvarten, idealen och tanken på att magen inte är så platt som den skulle kunna vara matas hela tiden i hjärnan. Men vad är det för beteende att älta detta när det är krig och barn svälter i andra delar av världen? Då tar samvetet över istället. Känns som onödiga problem som tar alldeles för stor del av de bästa åren i mitt liv.
Åh, fina Lovisa! Ensamheten är central i det här problemet. Trots att jag aldrig varit ensam rent fysiskt, så har känslan av ensamhet alltid funnits där, och det kan jag minnas ända sedan jag var barn. Jag har alltid känt mig lite annorlunda och inte riktigt passat in som jag velat, vilket gjort att jag känt mig ensam. Bara så att du vet så är du inte ensam <3 Det är okej att må dålig och jag skulle rekommendera dig att gå och prata med någon om varför du känner såhär. Jag är övertygad om att det finns en anledning! Var rädd om dig kära du <3
Heja dig! Jag blir så berörd av det du skriver för jag känner igen mig helt och fullt. Jag har också en historia med ätstörningar, gick in i väggen för tre år sedan och är typiskt ”duktig flicka”. Hittade också yogan och har tack vare ett fåtal positiva bloggar – där DIN varit jätteviktig – lärt mig att vara snäll mot mig själv och att en duger som en är. Att varje dag när jag klickar mig in på din blogg överrösas av positiva ord och tacksamhet, det har påverkat mig fastän jag inte märkt det. Otroligt positiv energi och en SÅ viktig motvikt till all hets som finns runt omkring oss. TACK för att du hjälpt mig att för första gången tycka om mig själv.
Underbart att höra att du själv har börjat hitta en livsstil som känns långsiktig. Terapi låter väldigt nyttigt, jag känner ju hur jag faller tillbaka i dålig självkänsla och prestation så fort jag inte är på min vakt, och det måste ju finnas en orsak, precis som du skriver. Vilken form av terapi känner du själv har funkat bra? Verkar så svårt att hitta någon en passar med.
Stor kram, och jag önskar så att jag kunnat ge tilbaka lite av den positiva energi du spritt. 🙂
Åh Klara, TACK för din kommentar! Det är så fint att höra att min blogg gjort skillnad för dig och att du kommit så långt som du gjort idag! Du är fantastisk och det är fint att du ger dig själv möjligheten att må bra. Det är du värd! terapi rekommenderar jag verkligen! Jag gick i psykodynamisk terapi, vilket hjälpte mig så bra! Fick prata om saker som hänt tidigt i livet och som jag burit med mig hela vägen upp i vuxen ålder. Saker som skapat inre stress och prestationsångest och som jag behövde reda ut för att kunna först mina beteenden idag. Det går att bryta om man är villig att jobba med sig själv! Skickar över massa energi och kärlek till dig! Stor kram
Tack för att du delar med dig!
Jag har nu ett jobb där jag helst ska vara tillgänglig dygnet runt. Det är egentligen inget krav i avtalet eller liknande men det verkar förväntas av mig av många. Flera på jobbet har uttryckt att jag behöver ta hand om mig och prioritera mig själv också. Men för mig går jobbet alltid före. Jag vill prestera och jag vill vara tillgänglig, för då gör jag ”ett bra jobb”. Men jag försöker nu att prioritera mig själv mer. Att skilja på arbetstid och ledig tid. Min utmaning är nu att följa detta till 100% och få mina kollegor att förstå hur viktigt detta är för mig. Att jag är nåbar på min arbetstid. Inte 21.00 en lördag kväll eller på helgdagar som julafton och dylikt.
Jag behöver få egentid och andas ibland. Få återhämtning. Precis som alla andra.
Kram!
Ja att vara tillgänglig dygnet runt är inte hållbart i längden. Så fint att du börjar inse det och våga prioritera dig själv mer, det är du verkligen värd <3 Var noga med att planera in återhämtning och släpp jobbet när du inte är där! Du är precis lika bra som alla andra ändå <3 Var rädd om dig! Kram
Hej Emma!
Tack för att du delar med dig! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag har själv gått igenom en utmattningssyndrom det senaste året. Jag har läst din blogg i flera år men aldrig kommenterat tidigare, men jag har läst mellan raderna det senaste året att du inte har mått helt bra angående stressen. Det är väldigt modigt av dig att du delar med dig för jag upplevde själv (särskild i början) att det var svårt att prata om, för jag kände skuld (bara 27 år och utbränd) och det kändes inte som någon förstod. Jag fick också äta antidepressiva mediciner och jag håller med om att det är bra för att komma upp till ytan och orka att ta itu med problemen bakom. Yogan och basal kroppskännedom har varit en stor hjälp för mig. Idag har jag kommit långt men har en bit tillbaka. Det gäller att inte se sig som svag för att man har drabbats utan stark, stark för att ha klarat pressa kroppen så långt.
Jag tycker det är viktigt att vi pratar om psykisk ohälsa! Kram
Det är många som känner igen sig i det här problemet så vi är inte ensamma <3 Det är så lätt att känna skuld som du säger, och jag förstår precis vad du menar! I samma veva som jag kraschade fick jag jobbet som hälsoprofil på Veckorevyn - HÄLSOPROFIL - vilken BLUFF jag kände mig som. Jag skrev och hälsa och välmående i min blogg, hjälpte andra till hälsa, men själv var jag så långt ifrån hälsa jag bara kunde komma. Därför hade jag otroligt svårt att acceptera detta! Men vi måste komma ihåg att det händer alla, och det är ingens fel. Det är okej och det finns en mening med allt <3 Blir glad över att du kommit så långt som du gjort Caroline. Har vi varit så starka att vi bränt ut oss kommer vi också kunna vara starka att komma tillbaka helt och fullt! Tack för att du delade med dig! Skickar över massa energi och kärlek! Kram
Hejsan vännen!
.
Nu ska jag vara sann. Är alltid sann! Vilket är jobbigt för andra….såklart.
När jag började läsa din blogg för några år sedan så såg jag ganska direkt att här är en tjej med prestationsångest. Måste vara på topp jämt och prestera. Jag tror tom att jag skrev det i en kommentar då. 🙂 Har bara väntat på att du skulle meddela oss om den berömda väggen. Förlåt men sant.
Men när jag läser detta inlägg så undrar jag ändå………. Du har alltså ljugit för dig själv en hel del när du skrivit.? Du har skrivit ofta att du mår så bra ofta. Sedan undrar jag hur du överhuvudtaget orkat göra allt du gjort under dessa utmattnings år? Rest flera ggr. Jobbat. Alla långa inlägg mm?!!! Jag förstår inte.
Jag har själv kommit ur en depression nyligen. När jag kom till insikt med att det var depression jag hade, trodde först att jag hade fel på hjärtat. (total orkeslöshet, ångest, hjärtklappning, synbortfall, tinnitus mm) så innan då så fanns inte en tanke på att orka göra ett dugg, knappt träffa vänner, inte åka någonstans, orkade knappt handla mat, allt var kaos i huvudet, kunde inte tänka klart, osv. Ingenting orkade jag. Ingenting!
Jag fick med börja äta antidepressiv medicin (Sertralin) OCH jag säger som dig. Tack för att de finns!!! Hade jag inte börjat med dem så vet inte jag vad som hänt! Så många är emot sån medicin. Jag säger bara PROVA! Man kommer tillbaka. Mår så mycket bättre igen efter ett halvår/år. Så Tacksam att jag började äta dem. Jag kan säga att det tog ca ett halvår från det jag tänkte börja med dem tills jag gjorde det. Jag vågade inte riktigt börja med dem först. Men gjorde det tillslut. 😀
Jag undrar vad din medicin hette?
Men riktigt skönt att du skrev detta! Många som mår dåligt och man behöver faktiskt börja prata ännu mer om det. Tack!
Med vänlig hälsning Lotta
Att vara sann är bra men jag uppfattar det som att du ifrågasätter på ett väldigt tufft sätt som jag tycker är väl magstarkt när Emma väljer att öppna upp sig och berätta sin historia för oss läsare. Olika saker uppfattas och ger sig uttryck på olika sätt hos varje enskild individ och Emma skriver att hon hade nått SIN botten. Inte din, min eller någon annans så det går inte att jämföra hur du mådde när du nådde din botten. Emma skriver ju även att hon inte gick in i väggen helt och hållet men att hon blev sjukskriven 50%. Alltså har hon inte orkat jobba fullt. Jag uppfattar det inte som att hon ljugit för sig själv eller att hon skriver att hon ”ofta mår så bra”. Snarare tvärtom men att det är först nu hon har varit redo att berätta i ett långt och genomtänkt inlägg. Skulle kunna skriva hur mycket som helst men sätter punkt där.
TACK Emma för att du delar med dig. Stor kram!
Tack för din kommentar Lina, den betyder så mycket och är så klok. Du har fattat vad det handlar om! Massa kärlek till dig, KRAM <3
Hej Lotta!
Jag förstår om du inte förstår, för utifrån vad du berättar så har vi inte riktigt samma erfarenheter av detta. Jag har aldrig ljugit för mig själv, men däremot tog det bra länge innan jag faktiskt accepterade vad som hade hänt med mig. En anledning till det var just att jag inte var så ”sjuk” som många andra blir. Vissa klarar ju inte ens att gå upp ur sängen, men det gjorde jag även om jag långt ifrån hade lust alla dagar. Jag trodde inte att jag var nog sjuk för att faktiskt vara värd hjälpen och därför förnekade jag det länge. Ända tills jag insåg att man kan drabbas av det i olika nivåer. Jag nådde precis som jag skrev MIN botten och när jag insåg det kunde jag också ta tag i problemet.
Eftersom jag är en positiv person har jag hela tiden försökt vara positiv i det här för att hjälpa mig själv. Jag gräver inte ner mig i offerkoftan utan försöker fokusera på det som ger mig glädje i livet. Det har varit en stor räddning för mig i det här. Jag har fortsatt göra det jag älskar, fast mycket mindre än tidigare. Jag har haft väldigt många bra dagar i det här också. Jag har skrivit väldigt mycket om stressen och mina dåliga dagar, precis som jag skrivit om det bra dagarna.
Tack för din kommentar och för att du delade med dig av din historia, det är viktigt. Så fint att du lyckats komma ur din depression och fått hjälp! Skickar över massa värme och kärlek och önska dig lycka till! Kram
Vilket viktigt och ärligt inlägg! Tack för att delar med dig av den svåra tiden som jag och säkert många fler känner igen sig i❤️
Jag har, efter en sjukskrivning, just sagt upp mig från ett jobb med mycket stress och oklara direktiv och därmed kastar mig ut i framtiden som känns både skrämmande och spännande på samma gång 🙂 Din blogg är fantastisk och mycket inspirerande! Kram Jennie
Tack själv för att du delar med dig! Fint att du lyckats göra en förändring och prioritera dig själv. Jag förstår att det känns skrämmande, men jag är helt övertygad om att det kommer leda till något riktigt bra för dig! Lycka till kära du. All styrka och kärlek till dig! Kram <3
Åh Emma, jag vet ju så väl hur det var. Men man vill ju inte eller kan inte ta till sig att man brutit ihop. Glömmer aldrig din röst i telefonen, den där rösten o känslan som jag så väl kände igen. Ändå tyckte man att det var svårt att få fram och ge råd. Jag har sedan min tid hos terapeuten att mina känslor berodde mycket på vad man får med sig bagaget. Att ta ”lyckopiller” var min räddning med, för med dem så får man chans att kunna arbeta med sitt inre. Jag slutade med mina innan min gastricsleeve och tack vare ett helt annat liv idag så klarar jag av motgångar i livet. Glädjer mig åt dina vägnar att du mår så mycket bättre idag, du om nån är väl värd att hitta sin inre frid. All lycka önskar jag dig ❤
Åh, Åsa! Jag minns det där samtalet så väl jag också. Det var verkligen fruktansvärt att förlora kontrollen över kroppen och livet på det sättet, men tack vare allt du delade med dig kände jag en viss trygghet. Jag visste att du förstod vad som hade hänt och att jag inte var ensam. Du har verkligen kommit så långt idag och jag är så otroligt imponerad över din resa, även den nya resan med vikten som du gjort senaste månaderna, alltså WOW! Så glad över att du ger det till dig själv <3 Massa kärlek och värme till dig, du är fantastisk! KRAM
Min älskade Emma<3 Du gör skillnad för många människor genom allt du delar med dig! Det är otroligt modigt av dig att skriva om psykisk ohälsa både i form av ätstörning eller utmattningsdepression, men så himla viktigt att lyfta på locket och få människor att inse att psykisk ohälsa inte är något skamligt utan en sjukdom liksom diabetes eller hjärtsvikt är. Proffessionell vård och stöd från nära och kära kan hjälpa de allra flesta som har drabbats. Älskar dig, kram från mamsen.
Du och resten av familjen har betytt allt i det här och jag är så glad och tacksam för att stöttning ni gett mig <3 Finns inte ord för hur bra ni är <3 Tack för att du är världens bästa mamma <3
Jag har följt din blogg jag flera år och provat många av dina recept med fantastiskt resultat, men har aldrig lämnat någon kommentar från och med nu. Jag var på gränsen till en utmattningsdepression för ett tag sedan och är nu nästan helt återställd. Utmattningsdepressionen orsakades enbart av skyhöga krav jag ställde på mig själv. Jag lyckades snabbt klättra högt inom det företag jag arbetar i, men kände mig hela tiden som en stor bluff och var genomstressad för att folk skulle upptäcka att jag egentligen inte var kvalificerad att jobba där överhuvudtaget, vilket resulterade i att jag jobbade jämt. Kom först på morgonen och gick sist på kvällen. Samtidigt som jag skulle träna varje dag och ge allt på varje träningspass, laga ordentliga måltider varje dag och ställa upp för alla hela tiden. Nu är jag nästan helt frisk, jobbar fortfarande heltid på samma jobb och har fått lära mig att lyssna på kroppen och vila ordentligt efter stressiga perioder. Har också fått ändra träningen till mer lugna promenader och mindfulness och lärt mig tycka om mig själv. Jag kände igen mig mkt i ditt inlägg och är glad att du delar med dig om dina erfarenheter!!! Jag tycker också om när du ger tips på avslappningsövningar och liknande som går att göra hemma!
Hej Elsa! Tusen tack för din kommentar, det betyder så mycket att du delar med dig <3 Jag känner igen mig så mycket i det du skriver, framför allt i prestationsångesten och att känna sig som en bluff. Jag har alltid tänkt att folk snart kommer inre vilken bluff jag är och att jag inte kan någonting. Det är så knäppt, men så skönt när man lyckas vända dessa tankar! Fortsätt kämpa för din hälsa och var rädd om dig kära du. Kram
Hej Emma! Jag heter Elin och bor också i Karlstad, jag hamnade plötsligt på din blogg för första gången idag. Efter att jag läst detta inlägget så kommer din blogg utan tvekan vara min favorit framöver. Wow säger jag bara, vilket fantastiskt inlägg! Blev berörd av det då jag själv har lidit av en depression som har kommit och gått under hela mitt liv, det vill säga i snart 17 år.
Detta inlägget var det första jag någonsin läst på din blogg, vilket gjorde att mitt första intryck av dig är att du är väldigt ödmjuk, ärligt och äkta som person. Tusen tack för att vi får del av dig och din blogg, är säker på att kommer bli en fin upplevelse med massor av härlig inspiration! 🙂
Hej Elin och välkommen till min blogg! Tusen tack för din kommentar, den gör mig så glad! Så kul att du fick ett sånt första intryck och att du gillade inlägget! Stor kram till dig
Vilket fantastiskt vackert, ärligt och framför allt tänkvärt inlägg du skriver Emma.
Detta är ett ämne som är viktigt att ta upp. Det är många som lever med samma känslor och problematik som du beskriver ovan. Men det är fortfarande tabu att känna som man göra när livet är ”perfekt”. Men det handlar inte om det. Det handlar inte om ytan. Precis som du beskriver ovan är det så mycket som händer på insidan. Det är svårt för både en själv och ens omgivning att förstå. Men det är ingenting att skämmas över. Ingenting man behöver dölja. Det är vanligare än man tror även fast man känner sig så ensam mitt i det. ”Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara få må bra och vara lycklig när jag har allt det jag önskat mig”?
Först när man vågar erkänna för sig själv att saker och ting kanske inte står helt rätt till kan man också be om hjälp. Det är då vägen tillbaka börjar. Vägen är lång och krokig. Men det är inte för intet man hamnat där på botten. Samma strävan och envishet kommer att ta en tillbaka igen. Men man får vara ödmjuk mot sig själv och låta det ta tid. MEN man kommer tillbaka!
Jag hoppas att ditt inlägg ovan både kan hjälpa och inspirera andra personer som befinner sig i samma situation. Det är viktigt att komma ihåg att man inte står ensam!
Stor kram till dig <3
Tack snälla Ellinor! Och tack för att du delar med dig av dina kloka tankar, det betyder så mycket <3 Vi är aldrig ensamma och genom att prata om detta bryter vi tabun och sprider kärlek. Kram
Tack för att du delar med dig! <3
Jag känner igen mig i delar av det du skriver. Mina senaste år har också kantats av olika typer av stress. Först ett år då jag tog på mig alldeles för mycket uppdrag i kombination med krävande universitetsstudier, sedan den psykiska stressen när jag året därpå förlorade min älskade mamma och nu detta år då jag under en utlandsresa fick magproblem och som orsakat så mycket hälsoproblem och som jag efter ett halvår fortfarande inte helt blivit av med. Även om jag heller aldrig helt gått in i väggen så har allt detta tagit enormt mycket energi och livsglädjen har under perioder varit som bortblåst. Nu känns det dock äntligen som att det sakta börjar vända och jag känner en enorm tacksamhet för stort som smått. Precis som du hittade jag meditationen för drygt ett och ett halvt år sedan vilket har hjälpt mig enormt. Trots mina tuffa år så tror jag att detta är en värdefull erfarenhet som har hjälpt mig att känna tacksamhet för alla fina saker i livet, vilket jag hoppas att jag bär med mig livet ut.
Skickar över en stor kram till dig <3 Jag förstår verkligen att du haft det tufft senaste åren och är glad över att det börjar vända för dig! Tack för att du delar med dig <3
Wow vilken resa du gjort! Och vad modigt att berätta så öppet och ärligt om den. Jag är övertygad om att du kan hjälpa och stötta många andra i samma sits, precis som du tidigare gjort genom att berätta om dina ätstörningar. Just det där om att gräva lite djupare och ta reda på varför man reagerar som man gör i vissa situationer eller varför man är på ett visst sätt är väldigt viktigt tror jag. Du kan lära dej så oerhört mycket om dej själv, även om det är skrämmande och lite läskigt på samma gång. Och ibland smärtsamt! Samt att lära sej se varningssignaler och agera innan det gått för långt…. Just det där med yrsel och att förlora synen har jag faktiskt också upplevt, i samband med mycket stress. Samt att hamna i gamla tankemönster och beteenden när saker och ting omkring mej är jobbiga, istället för att våga titta på problemet. Ditt inlägg växte många viktiga tankar hos mej! Tack än en gång för att du delar med dej. All kärlek och styrka till dej!
Tack snälla du <3 Så mycket kloka och fina ord! Är så glad över att du delade med dig av dina tankar om detta ämne - vi behöver prata om det! Skickar över en stor kram och massa kärlek tillbaka <3
Finaste Emma, tack för att du delar med dig här! Jag har följt din blogg länge och minns att jag under årens gång många gånger misstänkt att du haft det jobbigare med stressen än vad du visat i bloggen. Jag har själv aldrig bränt ut mig, men kan ändå känna igen mig i mycket av det du beskriver. Skönt att läsa om hur du tagit tag i det och verkligen arbetat med kärnan till problemet. Jag upplever att många behandlar symptomen istället för orsaken till stress och psykisk ohälsa, och då är det nog lite som att hela tiden skjuta saken framför sig och därmed förlänga förloppet.
Du är en stor inspiration för många, och jag gissar att du med denna berättelsen stärker många fler än bara dig själv.
Stor kram!
Tack för att du delar med dig Erika! Blir faktiskt glad över att du läsa att du misstänkt att jag haft det jobbigare än vad jag visat, då har det kanske ändå skinit igenom lite 🙂 Jag har egentligen aldrig velat dölja något, utan jag har bara inte haft orken att skriva om det. Nu när jag är starkare är jag redo att prata om det! Tack för all peppen och dina fina, kloka ord. Du är grym, kom ihåg det! KRAM
Min fina syster, du har gjort en otrolig resa och jag är så stolt över dig ❤️
Skulle aldrig varit där jag är idag utan dig och resten av familjen <3 All kärlek till er! TACK <3
Så vackert och klokt skrivet! Tack för att du delar med dig – är övertygad att tillsammans är vi starkare och att det är viktigt att vi pratar om det för att bryta tabun kring psykisk ohälsa. Stor kram
Tack själv för din fina kommentar! Vi är verkligen starkare tillsammans och som du säger är det ett viktigt ämne. Stor kram <3